Det var jag. På den i min tanke sammanställda listan av misstänkta, stod mitt namn längst ner inom parantes. Ändå var det jag.

Det var i min ficka de saknade pusselbitarna återfanns. Alla tre.

Vad ska jag säga? Ursäkta alla oskyldigt anklagade!

...nu rörde det sig föralldel inte om något grovt eller medvetet brott, och dessutom är saken nu utredd och bitarna på plats. Men ändå. Varför utgå från att jag själv inte kan vara klantig, disträ, glömsk eller slarvig? Jag borde ju ha lärt mig något av de gånger jag låtit bli att följa vägbeskrivningar, när jag trott att uppgiftslämnaren möjligen kan ha glömt någon detalj och förmodligen inte riktigt menade det den sa... Behöver jag säga att det inte är ett bra sätt att förhålla sig till vägbeskrivningar? En bättre modell är att ha tilltro till att de allra flesta faktiskt vet var de bor.

Jag tror att jag blir bättre på att vara öppen för att jag kan ha fel. Kanske jag rentav ska ta mig en funderare över en gammal dispyt - den första jag och min make hade. Det inträffade på den tiden när det inte fanns i mitt sinne att han en gång skulle bli min äkta hälft, och när kameror behövde film. I korthet handlade den om en dubbelexponerad film och huruvida det mest logiska var att jag hade begått ett misstag eller att det var fel på kameran. Gissa vilken min ståndpunkt var... 

Å andra sidan lär ju inte en gammal skrotad kamera lida av att vara vidhäftad med skuld, så jag tror att jag håller fast vid min version ett tag till. Idag får det räcka med tyngden av pusselbitsdramat!