Vad trött jag blir på allt sjukt som sker för att få mesta möjliga förtjänst! Dun tänker jag på nu, förstås, som så många andra dessa dagar. Jag undviker helst otäcka bilder, eftersom jag har ett alltför välfungerande minne när det gäller synintryck (t.ex. är nästan det enda jag minns från 2,5-timmasfilmen Den siste samurajen halshuggningsscenen), men i det här avseendet räcker orden. Att samma fågel plockas upp till fyra gånger, och skadas varje gång... Sjukt! Ovärdigt!

Och jag har både duntäcke och dunkudde. Jag önskade mig dem till jul och njuter av fluffighet och värme, och försöker förstås låta bli att tänka på framställningen. Samtidigt som jag tycker att jag bidragit till något vidrigt, är en liten, pinsam del av mig nästan glad för att jag hann önska mig innan jag fick veta. Jag menar, nu har jag grejerna, men kan knappast hållas ansvarig eftersom jag inte visste. Så ett visst mått av skenhelighet finns allt i min indignation. Suck!