Idag har jag tänkt  på hur mycket det står om svaghet i Bibeln. Om skatter förvarade i lerkärl; om att Gud väljer det svaga, dåraktiga och ringaktade; om att Han, likt en krukmakare vid sin drejskiva, är beredd att börja om efter varje misslyckande. Om hur Gud företräds av människor som misslyckats eller inte håller måttet - Mose var mördare, David var otrogen, Petrus förnekade, Judas förrådde, Paulus förföljde kristna. Lärjungarna var svaga, tröga, tvivlande, hetlevrade, ärelystna.

Gud är ju Gud med allt vad det innebär. Perfekt, liksom. Ändå är han OK med svaghet. Det är så viktigt i min tro! Men svårt också, för människor ser sällan svaghet som något positivt - varken hos andra eller sig själva. Jag antar att det handlar om ödmjukhet.