Jag är orolig för kanske lite ovanliga saker. En är att få fyrverkeripjäser i huvudet. De måste faktiskt landa någonstans, eller hur? Varför inte där jag står? Jag inte heller särskilt förtjust i branta backar - sådär branta backar som inte är helt ovanliga i berg-och-dal-banor, filmer och mardrömmar, men mer sällan förekommer i vägnätet. Jag oroar mig för att framändan på fordonet (bilen i mardrömmar, vagnen i berg-och-dal-banor) ska lätta i en stark uppförslutning och att fordonet ska tippa bakåt. Visst inser jag att det krävs en lutning av det lodräta slaget för att något sådant faktiskt skulle inträffa, men oro är sällan rationell.

Häromdagen satt jag vid havet och lät tankarna löpa medan vinden rufsade till håret och drev upp vågor. Då, plötsligt, såg jag att vågbrytningen är en tämligen exakt avbildning av vad jag oroar mig för. Ni vet, när det blåser täcks ju havsytan av oändligt många små krusningar, som i sin tur rycks med i de stora vågorna. Vågorna är liksom vågiga. En del av de små krusningarna passerar förbi innan vågen bryts, men andra klättrar uppåt i motlut, för att plötsligt - just det - slå över i en bakåtvolt. Precis som det som möjligen skulle kunna hända mig den dagen när alla mardrömmar besannas.

Jag blev egendomligt upprymd av att ha lyckats koppla ihop vågspelet med min ologiska oro; det kändes som att jag kommit på något stort. När jag nu har hunnit smälta insikten något, har entusiasmen också smält en aning - sådär väldigt revolutionärt var det väl precis inte. Knappt värt att blogga om ens. Men det roar mig lite att det förmodligen såg ut som att jag satt och tänkte på något riktigt djupt, alternativt lät vindarna, bruset och saltstänket vagga in lite ro i mig, medan jag egentligen bara var lika konstig som vanligt.

 
Man vet aldrig!