I en båge längst fram i den kyrka där jag firade in min barndoms skollov, stod med högtidligt förgyllda bokstäver "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall wederquicka eder." År efter år stavade jag mig igenom dessa ord och såg den tröst de bär för den trötta arbetaren.

I en mer nutida tappning lyder orden "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." De återfinns i Matt. 11:28 och följs av berättelser om hur Jesus bryter mot sabbatsregler, av människor uppsatta som extra skydd runt Guds budord. Jag tror att Jesus såg hur människors regler hade kommit att förstöra Guds tanke med sabbaten; att den dag som var tänkt till att söka Gud och, liksom han själv, finna vila från veckans arbete, hade blivit ännu en börda. Jesus var människa och väl förtrogen med trötthet. Kanske var det kärleken till människorna som tvingade honom att bryta mot de regler som blivit hinder istället för ledstänger. Människan behöver vila, och det är hos Gud den finns.

Har jag rätt när jag tror att många människors inre skriker efter vila för själen? Kanske har vi inte förstått var verklig vila innebär. När Jesus säger att hans börda är lätt och hans ok skonsamt, hör vi bara "börda" och "ok" och drar öronen åt oss. Vi lär dock inte komma undan detta livet utan bördor, men att vara med Gud är att ha vila i själen, och då blir bördan lättare att bära.

Så orden jag läste på skolavslutningarna betyder dels det jag förstod som barn - att den som behöver kan få vila hos Gud - och dels, med en något annan betoning, att det är fåfängt att söka vila någon annanstans än hos Gud. Undrar vad jag kommer se i orden när jag har tjugofem år till på nacken!



Undrar jag om jag skulle kunna leva efter det här själv. Jag menar, jag kanske har rätt & det funkar!