Jag har redan hunnit skriva ett par gånger om hur livet går i otakt, om hur olika faser skär in i varandra på det allra märkligaste sätt. Idag är ännu en sådan dag. I vårt hem är det barnkalas, i ett hem nära oss sörjer en familj en son som valt att avsluta sitt liv.

För mig är det på något sätt den ultimata ondskan - när människor drivs att skada sig själva. Det tar sig uttryck på olika sätt, och allt slutar inte i döden, men är likafullt så fel, så underligt, så ont. Jag menar på intet sätt att skuldbelägga den som i ångest t.ex. skär sig eller svälter sig, för jag tror att det handlar om att försöka återfå kontroll i en övermäktig situation. Ändå - när den allra mest grundläggande omsorgen, den om sig själv, försvinner, då måste det vara något i världen som har blivit riktigt, riktigt fel. Min tro är att världen är genomsyrad av lögner - lögner om vad som är viktigt och värdefullt, om människans värde, om alltings ursprung och mål. Lögner som sprider hopplöshet och ångest. Lögner födda i ondskan själv. 

Hur kan man förmedla sitt eget hopp så att en annan på djupet förstår? Jag törs knappt skriva om Jesus i ett sådant här sammanhang, av rädsla för att det ska bli floskler och en käck dunk i ryggen av alltihop. Men där finns mitt hopp, min klippa att kasta mig på när stormen river. Önskar jag kunde förmedla det.