Barn av idag behöver inte ha någon som helst fantasi. De behöver aldrig använda hopprep som mick, för de har mickar med högtalare. Det finns hinkar formade som sandslott så att barn inte ska behöva göra sig besväret att designa ett eget. Mammor behöver inte längre spara tomma matförpackningar för att barnen ska kunna leka affär, ty i varje välsorterad leksaksaffär finns det möjlighet att för en billig penning inhandla låtsasmatförpackningar. De nutida legobitarna är konstruerade så, att det är möjligt att bygga de mest otroliga legofigurer. Det är dock i stort sett omöjligt att bygga något annat än just den enda sak bitarna är designade för.

Kan det vara så att barns fantasi inte är särskilt lönsam för affärerna? Genom att specialdesigna saker så att de endast kan användas till en sak krävs det att man köper mer. Och ärligt talat - hur charmigt det än är med plyschtårtor, trämorötter, Nalle Puh-playdough osv - är det barnen eller föräldrarna som faller för det?

När mina barn matar sina gosedjur ratar de genomgående de plastmaträtter som finns att tillgå, för att istället blanda samman lego, pussel, pärlor och spelkulor till de läckraste menyer. Inte sällan leker de hellre med lådorna som leksakerna ska ligga i än med leksakerna i sig. Till min stora glädje har mellandottern insett att målarböcker faktiskt är ganska begränsade jämfört med tomma, vita papper. Det är som att fantasin vägrar låta sig hindras. Det blir förstås mer att städa, när barnen anser att alla pusselbitar från alla pussel bör ingå i samma maträtt, och när lådorna som krävs för att bygga en julgran (jodå, det händer ofta) måste tömmas på sitt innehåll först. Men ändå... Det är något hoppfullt med den hejdlösa fantasin!