Vi har högtidsdag idag. Mellandottern fyller åtta år, och ingen i världen kan se fram så mot någonting som hon. I hennes huvud skapas en idealbild som världen har svårigheter att leva upp till - t.ex. var hon igår ytterst irriterad över att hon får en grön jul och en vit födelsedag när hon vill ha det tvärtom.

Sanningen att säga så bävar jag lite för hennes stora dagar, som så sällan lyckas leva upp till hennes förväntan. Dock förvånar hon mig ganska ofta, för efter den initiala besvikelsen  hämtar hon sig snabbt och accepterar de nya förhållandena. På självaste julafton låg hon med magknip hela förmiddagen, något som uppenbarligen inte varit en del av varken hennes eller någon annans bild av dagen. Möjligen orsakades värken av den spända förväntan; iallafall har vi inte funnit någon fysisk orsak. Dessbättre kryade hon på sig, och på kvällen vräkte hon glatt sig godis som alla andra.

Det återstår att se hur denna dag förlöper. Än så länge går det ganska bra, men hon har redan konstaterat att det inte känns riktigt lika roligt efter att alla paket är öppnade som innan... Kanske gör hon rätt som suger ut mesta möjliga ur varje högtidsdag i förskott - det är trots allt få saker som är så njutbara som just förväntan.