...lekte vi ikväll, barnen och jag. De tänkte och jag frågade. Mellandottern tänkte på sin första (och nuvarande) kärlek, vilket var fullständigt förutsägbart, men jag lyckades dra ut på det till hela sex frågor. Sonen tänkte på en fotbollsspelare som jag aldrig har hört talas om. Fotboll kom jag till på fem frågor, sedan gissade jag fel femton gånger och förlorade. Minstingen var, i vanlig ordning, mest surrealistisk. Hon började med att förklara att det är något levande.
-Är det en flicka?
-Ja.
-Är det någon du känner?
-Mm, sådär.
-Är hon gammal?
-Jag kom på en sak, hon lever inte tror jag.
-Nähä. Var det någon som bor nära oss?
-Nej!
-Är vi släkt med henne?
-Nej.
(Jag börjar inse att det här med att känna någon kanske inte betyder samma sak i dotterns värld som i min.)
-Är det någon som har skrivit en bok?
-Nej, eller ja... Kanske. Hon har skrivit en bok eller finns med i en.
-Är det någon ni har pratat om i skolan?
-Nej!
-Finns den med på film?
-Ja!
-Är det Ronja?
-Nej!
-Är det Pippi Långstrump?
-Ja!

Tja, det är ju faktiskt ganska svårt att beskriva fiktiva personer. De är ju inte precis döda, fastän de inte lever.



Apropå inget särskilt.