Det händer att jag förundras över de ord som sonen använder. Idag klämde han in ett "förutsatt" i en mening, och därtill helt korrekt: "Jag har sett tre fågelarter på gräsmattan nu, förutsatt att den bruna var en koltrasthona." När han var mindre provade han sig fram till ords betydelse, och det kunde bli tämligen underhållande. När han fortfarande var ganska pyttig, såg han t.ex. en jacka som han tyckte var häftig, och kallade den "elektrisk"... Är man pojke, kan det kanske vara så att elektrisk tycks synonymt med häftigt. Vad vet väl jag?! Nuförtiden lyckas han dock oftast förstå ordens innebörd, men däremot kan uttalet vara svårare att pricka eftersom han lär sig de flesta ord genom tyst läsning. Han säger t.ex. på fullt allvar "ok" istället för okej (och låter som bibliotekarien på Osynliga universitetet, för dig som kan din Pratchett), och tror att "skippa" har ett tje-ljud i början. 

På den tiden när vi aktivt arbetade med att lära barnen att prata - numera försöker vi lära dem tystnadens skönhet - satt jag och tjatade på gossens lillasyster: "Kan du säga boll? Kan du säga bil? Kan du säga mamma?" (Läses med stor entusiasm och med stigning i slutet av varje fråga.) Storebror tyckte att det verkade kul, och ville att jag skulle fråga honom också. Att han klarade av ord som boll, bil och mamma rådde det dock ingen tvekan om, så jag drog till med "Kan du säga konstitutionsutskottet?"
"Nej. (Paus) Mamma, vad är konsuskott för något?"
Hm. Jag var inte helt beredd på frågan fast jag liksom hade bäddat för den, så jag svarade något i stil med att "det är gubbar som pratar".
Det är allt tur att han läser också, så att han får en annan bild av världen och ords faktiska innebörd, än den något förenklade som en annan tillhandahåller.