Säg, vad går väl upp mot att komma hem till lugnet efter en lång arbetsdag? Jag tror att få ting kan tävla med det, men jag är inte riktigt säker eftersom det aldrig händer mig. Av någon outgrundlig orsak brukar nämligen barnen spara sina vredesutbrott och gråtattacker till den stund jag kliver innanför dörren. Den glädje som de har uppvisat tidigare under dagen rinner av, och alla oförrätter blir blottlagda innan jag har hängt av mig jackan. 

Möjligen är det ovanstående en överdrift, om än med en kärna av sanning. Följande är däremot inte det minsta överdrivet. När vi så småningom samlas kring matbordet, har alla mycket de vill berätta. För mig. Vi är fem personer i familjen, och fyra av oss vill bara prata med mig. Inte sällan slutar det med att jag får fördela ordet och se till att var och en får möjlighet att säga det den vill, men helst en i taget. Det borde kanske kännas smickrande, men är mest tröttande. Dock har jag upptäckt att det är en ypperlig träning för klassrumssituationen.

Till slut faller ändå lugnet över vårt hem, och jag tar semester från arbetet som världens medelpunkt
och kurar skymning.