Fegis

Det första ord som min son själv stavade ihop och skrev, var "fegis". Han var enormt förtjust i berättelsen om Bamses boxningsmatch, om den är bekant. För att få snälla Bamse att ställa upp, bedrivs telefonterror. Mitt i natten ringer det, Bamse lyfter på luren och någon hånar honom: "Fegis! Fegis!" Jättekul, tyckte gossen med en fyraårings ohejdade sadism, och kände tydligen ett så starkt behov av att pränta ner den lustiga oförskämdheten, att han lärde sig skriva på kuppen.

Skriver, det gör jag också. Inte mycket oförskämdheter, dock, och väl medveten om att de flesta som hittar hit känner mig, blir det allt en del censur också. Tanken har slagit mig om en anonym blogg, där jag inte behöver fundera så mycket på vad folk ska tänka. Inte för att jag känner för att vara ohyfsad eller elak, men för att jag vill välja vem som får veta vad om mig. Om självaste identiteten är okänd, blir blottläggelser enklare. Så kanske. Men det är ganska fegt. Så kanske inte. Vi får se.  

Kommentarer
Postat av: mozer

Nej, vi får inte alls se. Det är det som är grejen. Det är bara du som får se. Hur det blir. Men vi kanske stalkar oss fram till din pseudonym. Det får vi se.

2009-10-31 @ 16:24:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0