Nu har jag läst ut Stolthet och fördom, och borde alltså vara redo för att göra den utlovade jämförelsen mellan bok, tv-serie och film. (Löftet finns här.) Mina fördomar, och i någon mån också min stolthet, manar mig att skriva att boken förstås är bäst, men helt lätt är det faktiskt inte. Filmen är vacker, tv-seriens karaktärer är underbara och boken lämnar ingenting åt slumpen och har ett ljuvligt språk... Så rekommendationen får kanske bli att göra som jag - sluka rubbet!

Att läsa boken har förresten tagit ännu längre tid än jag trodde i förhand, eftersom jag slocknar i princip direkt när jag lägger mig, ovan som jag är vid att jobba heltid. Därför har jag mestadels läst på bussen, men om man åker buss mitt i soluppgångstid, känns det nästan som ett helgerån att inte njuta av utsikten: gyllene himmel, späda men obegripligt tåliga höstblommor, dimslöjor över spegelblanka sjöar... Och det känns på något vis som att Jane Austen samtycker när jag bara halvhjärtat delar Lizzys våndor eftersom jag är orolig för att missa det ögonblick när skogstjärnen skymtar förbi bussfönstret.