Så här sa jag: Jag är i första hand mamma, och i andra hand lärare.
För så vill jag ha det. Jag är förstås en hel del andra saker också, men när det ska prioriteras mellan dessa två roller, är ordningen solklar. Ända tills man får ett jobb på heltid som man just inte kan tacka nej till i dessa tider, inte ens med motiveringen att man faktiskt inte vill jobba heltid för att man faktiskt är mamma först och främst. Det stör mig att jag varken är hemma när barnen vaknar eller när de kommer hem från skolan. Det retar mig att behöva prata läxor nästan det första jag gör när vi träffas på eftermiddagen. Jag blir tokig på att jag inte ens har träffat sonens nya klassföreståndare eller sett hans nya klassrum än! (Just det ska dock åtgärdas på föräldramöte nästa vecka - äntligen!) När jag använder min tid som jag gör - är jag då verkligen mer mamma än lärare? Det är ju, som bekant, i praktiken som det visar sig vilken teori man verkligen lever efter, inte i orden...

Men - för det finns ett men, ja, t.o.m. två eller tre - barnen är faktiskt inte särskilt bekymrade! De lägger beslag på mig och min uppmärksamhet en stund när jag väl kommit hem, och verkar i övrigt vara rättså trygga i att jag och vi finns där för dem när det behövs. Kanske har jag benådats med av naturen trygga barn, eller är det ett resultat av att jag kunnat vara hemma så länge (med dagens mått mätt) med dem? Jag bekymrar mig alltså mer än dem.

Men nr 2. Vi är ju två. Jag är full av förundran och beundran för alla ensamstående föräldrar som får ihop sina och sina barns vardag!

Men nr 3. Kanske måste man inte välja mellan rollerna? Kanske kan man, med lite hjälp, faktiskt få ihop dem? Det är ju trots allt så, att även om jag som förälder är jätteviktig för mina barn, så är jag inte den enda viktiga personen i deras liv. Vi vill så gärna klara allt själva här i vår kultur, men ett myller av vuxna som älskar barnen är inte heller en så dum idé.

Så'nt kan man fundera på när barnen lagt sig. Fram till dess är det närvaro som gäller...