Vatten - det är en av Guds bästa skapelser! Skönheten, användbarheten, alla kluriga kemiska finesser, känslan av viktlöshet... Faktiskt värker det lite i hjärtat av lycka nu när sjöarna blivit isfria igen. Soliga dagar, när himlen och strandkantens träd speglar sig i allt de blanka, och när ändernas stilla simturer ritar streck på ytan, likväl som dagar när vinden biter och tvingar vattnet att vågas, känns sjöarna befriade. Så heter det också isfritt, inte istomt eller islöst.

Håller alla med mig, eller har jag det månne i generna? Morfar efterlämnade en sekretär, som någon av mina norrländska släktingar snickrat ihop för ganska länge sedan. I botten på en av lådorna, står plitat med blyerts när isarna gick upp på älven det året. När jag får tillfälle härnäst ska jag bestämt lägga den exakta ordalydelsen på minnet, som ett bevis på att det bland di gamle i släkten funnits åtminstone någon som tycker som jag: Det är värt att notera när isen smälter och vattnet får liv igen.