Tvätta fönstren är vad jag borde, men när jag nu lyckades hitta på undanflykter hela sommaren ska jag nog klara även vintern utan att få det gjort. För att ändå få lite mera vardagsblänk, har jag rotat fram min gamla flaska med möbelpolish och gett soffbordet en omgång.

Vårt soffbord köpte vi på second hand, maken och jag, när vi satte bo för tretton år sedan. Det var välanvänt redan då, och genom att regelbundet sätta muggar och glas på bordet och glömma att torka bort märkena efteråt, har vi bättrat på patinan. (Det finns, tror jag, ett namn på sådana där ringar, men jag kan för mitt liv inte dra mig till minnes vad, så ikväll tänker jag på dem som mugg-tatueringar.)

Hursomhelst luktar här någon slags blandning av citron och lack, och bordet glänser i all sin slitenhet. Och möbelpolish, ser ni, verkar man kunna spara hur länge som helst. Jag tror att jag mamma donerade flaskan till mig när jag flyttade hemifrån (-95), och den var inte ny då heller.

Skönt med grejer som håller, som polish och soffbord. Soffan vi köpte samtidigt med bordet fick vi köra till tippen efter några år. Stoppningen började sticka fram och fastän soffan var grönblommig och hade volang i nederkant, kändes den lite pinsam att sätta gäster i. Men det gjorde ont i hjärtat att se den malas sönder! Sonen (som var en plutt då) grät, och det hade sannerligen jag också lust att göra. Det är tveksamt om en liknande procedur med bordet skulle framkalla samma känslor, men nu skimrar det iallafall i nypolerad härlighet.