Så här sa en kvinna, som möjligen heter Terri, i dagens Lantz i P1:
Att ha en treåring är som att leva med ett litet labilt fyllo.

Tre treåringar har jag haft, men en av dem var liksom lite mer treåring än de båda andra. Ni som känner mina barn kan nog ana vem jag syftar på. Någonstans i gömmorna har vi en filmsnutt där nämnda barn står och skriker hysteriskt åt att behöva gå ut eller stanna inne. Jag kan inte påstå att vi tittar ofta på den, faktiskt aldrig, för man återupplever inte gärna den perioden. Varken som barn eller vuxen. (Att vi inte kan, eftersom vi saknar nödvändig teknisk utrustning, är blott en biorsak.) 

Det måste vara så jobbigt att vara tre år! Att i varje situation ha en benhård övertygelse; något som är fullständigt glasklart för en själv, men helt obegripligt för alla andra. Jag antar att man som treåring inte minns att det där jag skriker för just nu, är raka motsatsen till vad som retade mig igår. "Jamen, igår orkade jag ju inte stänga dörren själv, men idag har jag sett fram emot just det hela dagen - ska det vara så svårt att förstå?"

Nå, rätt som det är slutar barnen vara tre år och själv är man berikad med utökat tålamod. Tror jag.