Jag kommer kanske aldrig vänja mig vid att jobba. Det känns fullkomligt naturligt att traska runt här hemma om dagarna; jag lider ingalunda av rastlöshet och blott stundtals av lätt samvetskval för att så lite blir gjort. En liten kraftsamling idag fick följden att ett gäng papper blev rättade, men annars tycks jobbet avlägset. Det normala är att vara hemma, det onormala att vara yrkesarbetande. Men jag har trettioett år på mig att bli van vid yrkesarbetet - det är nästan lika lång tid som jag vårdat vanan att göra annat, och som jag har lyckats storartat med det, finns förhoppningen att det nya trots allt ska bli rotat.