Tandläkaren

Många hål hade jag allt som oftast, så tandläkarbesöken var frekventa och av det jobbigare slaget när jag var plutt. Tandhygienisten var jag också hos, jag vet inte hur många gånger. Det var lite retligt, faktiskt, att åka från skolan för att få tandborstningslektioner. Sedan blev det tandställningstider, och jag är väldigt reglerad i munhålan. Kort sagt är jag en mycket erfaren tandläkarkund.

Men så flyttade jag till en ny stad, och ingen tandläkare kallade mig längre. Det var skönt ganska länge. Sedan blev behovet uppenbart, och jag fick söka upp en som reparerade lite och började kalla mig regelbundet. Men så flyttade jag igen, och vips har det gått nästan sex år utan att den minsta lilla tandläkare så mycket som sneglat på mina tänder. Förrän idag.

För idag har jag varit duktig och varit hos tandläkaren och blivit kund som ska kallas, fast jag inte ens har ont i tänderna. Osannolikt nog hade jag bara ett pyttigt hål, som kvickt och utan bedövning var fixat. Tänk om min barndoms tandläkare visste, eller min tandhygienist!

Tandläkaren var dessutom snäll, och skällde just inte alls på mig om regelbundna besök. Han frågade förstås om tandtråd, men eftersom jag just nu (eftersom jag skulle dit) har varit ganska noggrann med det, fick jag inte skäll för det heller. Det är inte bra. Jag tror att jag behöver lite skäll för att inte bli helt förslappad. Jag menar - om inte tandläkaren skäller måste det väl betyda att jag kan fortsätta att äta mellan målen och slarva med tandtråden? Det låter väl fint!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0