Vi stod och väntade på bussen, trodde jag. Jag hade just pillat upp hörlurarna ur väskan och pluggat in dem i mobilen, när jag av någon anledning vände på huvudet och såg mannen i den blå vindtygsjackan ruska ut de sista dropparna ur en burk Fanta Exotic. Om han inte sett så ertappad ut hade jag inte fortsatt snegla på honom. Varför tyckte han inte om att jag såg honom göra så? Med tillkämpad nonchalans lutade han sig mot papperskorgen och förde in burken innanför jackan. Jag vände uppmärksamheten mot mobilen och fick ljud i lurarna, lyssnade och njöt.

Nästa gång jag kastade en blick på mannen höll han fortfarande på att rätta till sin fina jacka. Sedan flanerade han med bestämd bekymmerslöshet förbi mig, med jackan snitsigt pösig över resåren i nederkant, och försvann runt hörnet på väntsalen. Efter en stund skymtade en prasslig påse med några burkar fram vid hörnet, men försvann direkt igen. Jag lyssnade, väntade och fick syn på mannen som kom åt mitt håll igen. Då körde bussen in, och jag klev på. Inte mannen. I skamlös nyfikenhet såg jag till att sätta mig så att jag kunde fortsätta tjuvkika. Han stannade på busshållplatsen, kastade som av en händelse ett öga ner i papperskorgen där, och ställde sig att vänta. Det sista jag såg av honom när bussen körde iväg, var hur han fiskade upp flaskan han fått syn på.

Jag lutade mig tillbaka och funderade över hans beteende. Att samla pantburkar på busscentralen utan att vilja visa att det är vad man gör. Hålla skenet uppe. Ha en snygg, ren och lagom rymlig jacka att skyla det skamfulla med. Jag antar att jag skulle ha gjort likadant om jag kom i behov. Låtsats. Trots allt satt jag med lurar i öronen och låtsades vara som vilken musikälskande hip människa som helst, fast jag i själva verket lyssnade på P1. Låtsades.