En söt bild på tre gulliga småtjejer fick döttrarna att läsa tidningen. Artikeln handlade om en ung mamma, som fått tre barn innan hon var tjugo. Sjuåringen förundrades lite över hur tidigt hon fått sitt första barn (17 år).
-Hur tidigt får man gifta sig, mamma?
-Om man vill gifta sig innan 18 måste föräldrarna gå med på det. Men hon fick barn utan att vara gift med sin pojkvän. De andra barnen har en annan pappa.
-Men! Vad knäppt! "Jag gör barn med dig. Gå! Jag gör barn med dig. Gå!" gestikulerade hon, och fortsatte
-Jag tycker att det ska vara så här: "Jag gör barn med dig. Stanna hos mig!"
Uppenbarligen tyckte hon att detta var en lysande tes, för hon melodisatte den raskt och gick runt och sjöng så en god stund.

Tioåringen hade en annan fundering, som hon passade på att vädra när minstingen gått över till sång.
-Det stod att det inte var meningen att bli med barn. Hur kan det bli så?
-Tja... Vet du hur barn blir till? undrade jag lite försiktigt. Jag minns med förfärande tydlighet när jag fick berätta det för storebrodern för några år sedan, eftersom han frågade. (Han tyckte att det borde finnas ett lättare sätt.) Mellantjejen var ju med då, och tydligen mindes hon med samma tydlighet som jag, för hon svarade jakande.
-Men jag förstår inte hur det kan hända om det inte är meningen.
-Hmm... De gjorde det väl inte för att det skulle bli barn, de ville väl ändå.
-Men!! Det är ju ÄCKLIGT! Varför skrattar du? Det är det ju! Tyckte inte du det?

Och i bakgrunden mässade lillasyster "Jag gör barn med dig. Stanna hos mig!"

Utsätter man sin ganska pryda mamma för sådana här kvällsmatsupplevelser får man faktiskt finna sig i att hamna på bloggen, sådetså!