Mellan tallarna i en av de där låga, hopkrupna skogarna bland en skärgårdsös klippor, finns ett gammalt nät uppspänt. Det är en fantastiskt lekplats som absolut inte skulle godkännas vid en säkerhetsinspektion, och för att inte den ska försvinna skriver jag inte var gläntan finns. (Jag är fortfarande lite putt på att den unika och fantasieggande lekborgen på barnens skolgård revs för några år sedan.)

Jag lade mig slött i ett hörn av nätet medans barnen klängde runt i alla andra hörn av det. Så värst länge fick jag inte ligga och dra mig, förstås.

Först kom minstingen. Vi myste lite, men snart gick myset över i bus.

(Den här bilden finns i redigerad variant på makens fotoblogg. Titta gärna in där!)

Sedan kom stora grabben, och då hanns inget mys med innan buset började.


Och när det lugnat sig något kom Mellan krypandes, och då var det inte frågan om bus. 


Olika är de, mina finingar.


Förresten, jag lägger upp det sista kortet en gång till, men i svartvitt, för jag tycker ljuset är så fint.