Jag har aldrig tänkt på köksmöbler som förbrukningsvaror. Såvitt jag kan minnas hade vi samma köksmöbler hela min uppväxt, fast mamma målade om dem ibland och bytte tyg på dynorna. Mamma är proffs på att måla om saker, medan jag å andra sidan verkar ha en annan sorts superkraft - förmågan att förstöra köksmöbler eller, eventuellt, gåvan att införskaffa möbler av låg kvalitet.

Det första bordet (ljusgult, mamma hjälpte mig måla) bytte vi ut när vi fick morfars gamla, eftersom det faktiskt var lite svårt att få in benen under det gula, och så tog det för mycket plats i vårt pyttekök. Stolarna - så'na där gamla äppelstolar som egentligen är rättså fina - är slitna, reparerade och vingliga, men de står kvar vid morfars bord. Familjen har dock blivit för stor för att äta vid det, och nu fungerar det som pysselbord, missklädsamt inplastat i vaxduk för att inte förstöras helt. Det målade jag förresten om på egen hand, och jag är inte alls nöjd med färgen.

Nästa möbelset inköptes begagnat per annons - snyggt och stort med stolar som troner, men dessvärre i det närmaste färdiganvänt. Vi har hållt ut några år, men nu i veckan vek sig plötsligt benet på en stol till (ja, det har hänt förut), och sonen, som förvisso är störst av barnen men ändå ingen tungviktare, befann sig häpet sittandes på golvet.