Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag tycker att det är så fantastiskt att det går att leva tillsammans år efter år och bara fortsätta älska varandra. Det är mycket, mycket större att en människa kan fortsätta älska en annan genom alla sorters dagar, genom hela livet, än att någon kan bli kär i en. Det är klart att det kan kännas smickrande att någon faller för en, men inte är det värt att kasta bort den trofasta kärleken för. Den är värd tusen gånger mer än aldrig så många förälskelser. Föriallsinadar - så rysligt lätt är man inte att leva med, med alla egenheter, svagheter och fixa idéer man har, att det inte är värt att hålla fast vid den som faktiskt har visat att den vill göra det!

Tycker jag.

Älskar min man och är tacksam för att det är ömsesidigt.

(Med det inte sagt att det kan finnas massor komplicerade orsaker till att välja att gå skilda vägar. Ville bara säga att trofastheten, uthålligheten, vardagskärleken är så förunderlig och värdefull - helt osannolik om man verkligen begrundar den - trots att den inte alltid är lika romantisk som fjärilsfladder och pirr i magen.)