För tio år sedan bodde vi utanför Jönköping, och åkte in till sta'n för att handla. Medan maken tog ut pengar, satt jag kvar med tvååringen och babyn i bilen. Vi hade parkerat utanför en frisersalong, och jag satt som bäst och begrundade deras låga priser när maken kom tillbaka och var helt uppskärrad. Han hade sett TV-bilder i ett skyltfönster, trott att det var en film, men sedan förstått det oerhörda - att någon faktiskt kraschat flygplan rakt in i World Trade Center. Själv hade jag nog inte direkt insett vikten av händelsen på en gång om inte maken varit - för mig var WTC bara ord; jag hade inte kunnat placera dem i stad och inte heller förstått deras status som symbol för USA. Ja, och så är jag inte alltid så kvick i reaktionen heller... 

Nu började dock tankarna om ett tredje världskrig att snurra direkt, och vi frågade oss samma frågor som resten av världen när vi körde vidare mot affären. Vem? Varför? Vad händer nu? Situationen krävde kladdkaka, minns jag att jag resonerade när vi var i affären, och att vi nog gjorde klokt i att tanka på hemvägen. Det kändes småaktigt, men vad hade vi kunnat göra?

Vi hade ingen TV på den tiden heller, och det var liksom inget alternativ för tio år sedan (den sk modemåldern) att titta på rörliga bilder över internet, så vi knackade på hos grannarna för att få se mer och kunna ta in det som hänt. Rökmolnet runt de fallande tornen, skriken, de springande människorna, skräcken...

Och sedan? Vad blev skillnaden för oss här i Sverige? Vi är räddare, tror jag, och övervakning är lättare att acceptera. Det är lite krångligare att flyga. Men annars? Jag klippte mig på den billiga frisersalongen, men bara en gång för det var ofräscht där. Bensinen blev inte så värst mycket dyrare, kriget bedrevs långt, långt borta och det var inte så svårt att glömma.

Det är konstigt att världen kan förändras i ett slag och ändå inte bli så värst annorlunda.
Eller?