Svenska
Att använda sitt språk är roligt. Det är spännande att hitta formuleringar som ger en aha-upplevelse för andra. Jag gillar att ta ut svängarna, att blanda nya och gamla uttryck, att sätta ihop invanda ord så att de plötsligt sticker ut. Kanske känner heminredare, modedesigners och kockar likadant för det de håller på med - genom att skapa nya kombinationer och tillsätta någon oväntad detalj blir hela intrycket fräscht och mottagaren blir kanske både lite häpen och lite glad. Eller lite irriterad, för all del, det kan också ha en poäng. När jag har hittat en träffande metafor eller en underfundig formulering, kan jag suga på den som en syrlig karamell, vända runt den i munnen och se fram emot att någon annan ska känna likadant. Ord gör mig glad.
Egentligen.
Egentligen.
Men så börjar jag bli jobbskadad. Hela tiden träffar jag människor som är helt nya i svenskan och som på något sätt är handikappade språkmässigt. Ja, inte på sina egna språk, förstås (och många av dem kan flera stycken; inte minst de som tillhör minoritetsbefolkningen i sitt hemland, eller för den delen afrikaner), men i vårt samhälle. Hela vårt jobb går ut på att hjälpa dem ur den situationen, att öppna vårt språk för dem, och det kan vara en både besvärlig och underbar upptäcksfärd. Ändå kvarstår för mig det, att de elever jag träffar är nybörjare. Varje månad får jag en ny grupp, och språket jag undervisar i är väldigt grundläggande. Utrymmet för språkliga experiment är minst sagt begränsat. Och så lyssnar jag på en vacker sång, ett intressant föredrag eller en predikan som känns viktig och välformulerad. Jag läser en fängslande bok, en högaktuell tidningsartikel eller mina egna banala funderingar på bloggen. Mina elever har inte en chans.
Jag gillar språk, jag tycker om svenskans nyansrikedom och variationsutrymme, men när det stänger ute vet jag inte vad jag ska tycka.
Kommentarer
Postat av: Marie Breskic
Man kan ju servera både det ena och det andra. Jag har inga problem med raka, vardagliga uttryck på kroatiska, men så fort någon blir poetisk står jag som ett fån och fattar inget. Jag förstår alltså inte bra sångtexter fullt ut och i Bibeln tycker jag mig hitta fel.:)
Trackback
