Som skidåkaren Pär Elowsson sa en gång efter ett misslyckat lopp: Det är bara att bryta ihop och gå vidare. 

Igår bröt jag ihop en smula (först ett möte om avtalsförändringarna, sedan ett brev om vidareutbildningen). Jag grät en skvätt och sparade hem några jobbannonser från platsbanken. Idag kom jag upp ur sängen som vanligt, skrattade på lektionerna och i eftermiddag börjar det kännas som att jag nog kan gå vidare ändå. Jag vet inte exakt hur, men till skillnad från igår känns det överkomligt. Då var allt en stor klump, nu hittar jag ändar att börja nysta i. I morgon ska jag ha lönesamtal också - får se hur det känns efter det...

 

För övrigt är det så häftigt att se elever som med sprittande entusiasm tar sig an att lära sig svenska; pluggar hemma, skrattar av glädje och stolthet när det blir rätt, tar till sig grammatiska finesser trots att de aldrig lärt sig ett främmande språk förut, och som ivrigt lyssnar på människor i sin omgivning för att sedan komma och fråga mig vad det betyder som de hört - och när de fått veta direkt börjar använda de nya orden. Tack och lov för elever!