Min dotter tycker om träd. Eller kanske är det så att hon mer ogillar när träd fälls än vad hon gillar träd, vad vet jag. Vad det än är, har det tagit sig uttryck i tårar och ilska den gången när skogen nedanför oss gallrades, och när världens bästa träd höggs ner för att ge plats för parkeringar, plockade hon kvistar och satte i vatten i förhoppningen att de skulle få rötter och gå att plantera. Det tog månader innan hon gav upp det projektet. 

 

Och så förra veckan var det dags igen. I Dungen, dvs favoritlekplatsen vid skolan, togs gamla sjuka träd ner. Vad gör man åt det om man är 11 år och inte har något att säga till om? Jo, man strejkar. Ett lämpligt sätt, tycks iallafall dottern tycka, är att vägra att nyttja saker av trä under den tiden man sörjer som värst. Således tillbringade vår älskade, men kanske för läraren aningen prövande, dotter lektionen efter den förfärliga upptäckten sittandes på golvet. Bänken och stolen var båda bevis på nedrig skövling, nämligen. 

 

Kära hjärtanes. Men ingen lärare ringde hem, det var dottern som glad och nöjd och aningens fnissig själv berättade om sitt tilltag. Ja, vad säger man? Inte säger man "Hurra, det var bra gjort!" inte - men skrattar lite i smyg, det gör man allt.