Det finns så mycket att välja på när man är på bokmässan! Strosa, stressa, seminariesurfa? I år tänkte jag att jag skulle ta chansen att lyssna på lite av allt intressant, och offra en del av botaniserandet i montrar. Således har jag lyssnat på ett samtal mellan Åsa Larsson och Magnus Sundell om människans behov av mörker. Jag har hört ett anförande om varför minoritetsspråk är lågt värderade och ett om retorik i undervisningen (men jag gick innan det var slut; ljudet var dåligt och retoriken, ironiskt nog, inte framstående). Jag har fått ta del i hur fyra pakistanska kvinnor arbetar för att förbättra kvinnors situation i sitt hemland och jag har lyssnat på Cecilia Uddéns tankar om den arabiska våren.

 

Dessutom har jag deltagit i en manifestation för fängslade journalister, och där fått höra Dawit Isaaks bror samt Martin Schibbye och Johan Persson. De berättade att de för ett år sedan hade konstaterat att "i år missar vi bokmässan", och undrat om de skulle vara med i år. Och nästa år, sa någon, tänk om Dawit är med då. Ja, tänk! Jag höll på att börja gråta en skvätt då, och ändå var de medverkande ganska osentimentala och ville flytta fokus från sig själva som personer till den fria journalistikens värde, och de människor de velat rapportera om. 

 

Mellan programpunkterna har jag tittat på böcker, läromedel och fotoutställningar. Jag har spanat in en och annan kändis och funderat över hur märkligt det måste kännas att vara en sådan som folk liksom blir lite stirriga av att få syn på, när man vet att man egentligen är som folk är mest.

 

Lite gratisgrejer har jag med mig hem, bl.a. en plansch med alla som fått nobelpriset i litteratur. Bara en så'n sak! Vem vill inte ha en så'n?! Ändå tittade monterpersonalen lite menande på mig och frågade om jag var lärare. Vadårå? Och jag har handlat en smula mer än vad jag tänkte i förväg, men inte så hemskt mycket ändå.

 

Och slutligen har jag lett. Till och med småskrattat. Inte bara när jag pratat med mina jobbarkompisar, utan också när jag har gått för mig själv. Jo, för även om man blir trött i fötterna och ryggen, och även om huvudet snurrar av sorlet, så finns det så mycket fint och udda och roligt och oväntat att bli glad åt, och det tycks de allra flesta lägga märke till. Så jag gillar att vara på Bokmässan - om det möjligen har undgått någon.