Advent är här, och jag är lika häpen som alltid. Hur kan det vara dags igen? Vart tog hösten vägen?

Igår var det stora pyntardagen, och det gick trögt, trögt, trögt att få upp allting - jag vet inte vad det är med mig nuförtiden - men nu anar man jul både här och där hos oss. Lite finns det fortfarande kvar att plocka fram, men det gör inte så mycket, tycker jag. Det är ju faktiskt bara första advent än.

 

Adventspredikningar har jag ju hunnit höra några stycken genom åren, men även denna gång fick jag en ny tanke med mig hem. "Hosianna" tänker jag på som ett jubelrop, en glädjehyllning till Jesus, och så har det ju kommit att användas, men ursprunget till ordet är en bön om räddning. Herre, rädda oss! Jag föreställer mig hur det var när Jesus red in i Jerusalem och folket ropade "Hosianna!" Var det hyllning? Var det ett rop på hjälp? Vilka olika bilder jag får i huvudet beroende på innebörden i ropet! Kanske var det bådadera. Det var det nog. Folket längtade efter räddning - Herre, rädda oss! - och hyllade Jesus för att de såg räddningen i honom. Glädje med djup.