Förresten, jag har lov! Ännu ett lov innan avtalsförändringarna träder i kraft. Det går lite trögt, det där, men eftersom jag gärna har kvar mina lov klagar jag inte så rysligt mycket. Inte när det är dags för ledighet iallafall.

 

Maken och barnen är samtliga avresta på läger, och här sitter jag i tystnaden. Frostar ur frysen och sådär. Ett par saker har jag planerat att roa mig med i veckan, men jag har sett till att få mycket oplanerad tid också, för att ha plats för slappning alternativt spontanitet. 

 

Jag har dock ingen vidare rutin på att vara själv på det här viset. Kan inte minnas att det hänt (mer än korta stunder) sedan vi fick barn - alltså 13,5 år sedan. Just nu undrar jag vad man egentligen gör på kvällarna. Klockan är bara halv nio, och om man bortser från att jag ska mata fiskarna en gång till (Familjens zoo-ansvariga den här veckan, det är jag det!) så vet jag inte vad jag ska ta mig för. 

 

Men ärligt talat tror jag inte att jag kommer lida så värst mycket, om nu någon trodde det. Tvärtom, faktiskt. Jag har sett fram emot att få rå om mig själv - äta vad jag vill och när jag vill, sova så länge jag vill, ta itu med saker när jag känner för att göra det, lämna huset utan att ha någon tid att passa... Så'nt. Några dagar bara, sedan ska det bestämt bli skönt att få hem folket igen. Jag saknar redan möjligheten att småprata om ditt och datt när jag känner för det - det har ju resulterat i två blogginlägg än så länge.

 

Hur de har det, lägerdeltagarna? Ja, se det vet jag inte riktigt. Täckningen är inte lysande på lägergården och de har ju annat att göra än att ringa mig. De åkte iallafall i morse, och då var humöret gott. Fram har de kommit också, vet jag. Mest nervös är jag förstås för minstingen, som inte varit på skidläger förut. Å andra sidan har hon dels lätt för att haka på, och dels har hon ju faktiskt nästan hela familjen med sig, så hon klarar sig säkert fint.