Jag är så sakteliga på väg att ta mig ur musikalbubblan. När jag pluggade insåg jag att det bara var att acceptera att inför tentor och prov fick man låta sig totalt absorberas av det man höll på med och vara beredd på att tankarna i varje given sekund kunde plocka upp ett tankespår från det man pluggade, och då var det bara att hänga med. När musikalen närmade sig undrade jag om jag fortfarande är kapabel till den sortens försjunkenhet, och nu har jag svaret. Fullständigt! Det bådar ju gott inför de där studierna jag nog måste ta tag i till hösten, även om jag tvivlar på att det kommer ge samma nöje som musikalbubblan gjorde.

 

Vi hade avtackningsfest i söndags efter föreställningen, och jag skrattade så att tårarna rann och jag grät av rörelse (och kanske en smula av trötthet också). Så fint det har varit! Totalt 770 personer kom på föreställningarna, men trots att några av dem faktiskt var där alla tre kvällar kan budskapet knappast ha hamrats in i dem lika stadigt som i oss som nött in det sen i september. Budskapet att Gud längtar efter mig, ser mig som sin, tycker att jag är underbar. Och dig!

 

 

 

 

(Eller ska det vara "Och du!"? Klantigt att byta från objektsform till subjektsform mitt i meningen.)