Språkregler
Här är dagens tes:
Det är fascinerande att språk har regler.
Ta substantiv, till exempel. Alla "en-ord" som slutar på a, slutar på -or i plural. Penna - pennor, kvinna - kvinnor, lampa - lampor, känsla - känslor och så vidare. Slutar en-ordet istället på -e, blir pluranändelsen -ar: pojke - pojkar, bulle - bullar, timme - timmar, käke - käkar. (Läraren i mig vill gärna be dig att försöka komma på reglerna för övriga ändelser och dessutom för "ett-orden", men okej då. Gör det bara om du vill.)
Eller ordföljden, som är hiskligt kruxig för dem som inte har svenska som modersmål. Normalt bygger vi upp meningen med subjektet först och verbet efter:
"Han äter gröt varje morgon."
Inga problem så långt, men vi kan ju göra på andra sätt också, och då har vi svenskar en lustig fixering vid att låta verbet stå kvar på andra positionen i meningen oavsett vad vi har för oss i övrigt:
Inga problem så långt, men vi kan ju göra på andra sätt också, och då har vi svenskar en lustig fixering vid att låta verbet stå kvar på andra positionen i meningen oavsett vad vi har för oss i övrigt:
"Varjer morgon äter han gröt."
"Gröt äter han varje morgon."
Jag tror att vi är rättså unika i det där. Protestera gärna om du kan något språk där de gör likadant! (Det gäller förresten inte uppmaningar: "Ät gröt varje morgon!" eller frågor: "Äter han gröt varje morgon?", eller sms, men vad gäller egentligen i sms?)
Det var två exempel på språkregler, bland hur många som helst. Och grejen är att, så vitt jag vet, kan de flesta svensktalande inte reglerna, men följer dem ändå. Det är coolt! Vi bara "liksom känner" hur det ska vara. Varför är det på detta viset, undrar forskarna och lägger fram teorier.
Ännu läckrare än att vi lär oss regler utan att märka det, tycker jag att det är att reglerna över huvud taget har uppstått. När nya ord kommer in i svenskan i nutid, kan vi passa in dem i redan existerande regler, men så var det förstås inte från början. Det är ju inte en person eller nämnd som har suttit och mejslat fram språken efter bestämda regler, utan människor har pratat på som det har fallit sig, och ändå har mönstren uppstått för lingvistiker långt senare att upptäcka.
Vad vi kan, vi människor! Utan att ha en aning om att vi gör det, skapar vi ordning och reda, mönster och former i vad som kanske lika gärna kunnat bli ett kaos. Mäktigt!
Så, vad säger ni? Har jag bevisat dagens tes, att språkreglernas förekomst är fascinerande?
Kommentarer
Postat av: Marie
"Vårt dagliga bröd giv oss idag" är en uppmaning.
Nja, fascinerande vet jag inte förstås. Som någon som borde lära sig kroatiskans sju kasus med olika ändelser efter genus känner jag mig så lagom fascinerad. Men jag har ju ingen lärare.
Svar:
Emmakaka
Postat av: Marie
Nominativ, genitiv, ackusativ, dativ, vokativ, lokativ och instrumental. Dessutom tre genus som naturligtvis ska böjas olika och adjektiv som böjs på ett annat vis. En riktig bonus är att de flesta verb förekommer i två versioner beroende på om det handlar om en avslutad eller pågående handling och en annan fin sak är att efter vissa antal blir det genitivändelser. Bara för att. På en punkt är de sjyssta: kroatiskan stavas som den låter.
Trackback
