Helgen har ägnats åt firande av en fyrtioårig bror samt två syskonsöner, två respektive arton år. Tänk att en annan har syskon som är medelålders och syskonbarn som är vuxna! Det är allt lite skönt att åtminstone en brorson fortfarande sjunger om bajsande får och kiknar av skratt. (Om någon undrar: det var inte artonåringen.)

 

Utanför den ena festlokalen radade småfåglarna upp sig för fotografering i grönskan, så det var ju bara att plocka fram kameran. Sedan vi var på Naturhistoriska häromveckan, har jag gått och skapat mig en teori. Om man förenklar litegrann, och det gör man ju: Svenska småfåglar har i regel försiktigt mjuka färgtoner. Sydamerikanska och afrikanska fåglar sprakar. I Asien finns fåglar med läckra tofsar, brunorangea toner och skarpa röda kontraster. Jämför estetiken mellan de olika områdena i världen; konst, kläder, inredning... Visst går det igen? Min teori är att naturens variation är grunden till skillnader i färgskalor och mönster mellan traditioner. Att vi helt enkelt föredrar att omge oss med sådant som liknar naturen vi redan omges av. 

 

Det var kanske inte så revolutionerande tankar, i och för sig, men... De är mina, så jag tycker om dem!