Häromdagen var det tio år sedan vi flyttade hit. Tio år. För barnen kommer det här vara barndomshemmet de minns framför de andra platserna vi bott på. Jag har fortfarande inte hittat korsstygnsbroderiet jag höll på med innan vi kom hit; jag undrar vad mer som finns i lådan vi uppenbarligen aldrig packat upp och som jag inte vet var den står. Hallen är fortfarande tapetserad med den grälliga tapeten som jag har velat ta ner sedan dag ett, och jag har inte på tio år lyckats lista ut varför det är två strömbrytare till ett ensamt lamputtag i det gröna sovrummet. Men hemma, det har det allt blivit ändå. Barnen minns inte längre hur obehagligt stort de tyckte att det var i början, att de nervöst ropade efter mig när jag gick utom synhåll. 

 

Somt har vi förbättrat, annat har vi slitit ut. Husets färg har vi valt och betalt själva. Ketchupfläckarna i taket ovanför matbordet är mitt verk. Plommonträdet har vi planterat. Stenpartiet har vi låtit växa igen fullständigt. Och det lilla, söta tassavtrycket som suttit i fönsterbrädan sedan någon målade om den, det har vi låtit vara kvar. Huset har ju en historia före oss också.  

 

Här har vi pluggat och jobbat till sent in på natten, här har vi sett barnen lära sig läsa och cykla, här har vi kopplat bort omvärlden i jobbiga tider och här har vi haft kalas. Som det ska vara i ett hem.