Eftersom jag inte har så värst mycket till röst för närvarande, tog maken över nattningen ikväll. Jag satt och målade panel i rummet bredvid och hörde när han läste om kvinnorna som kom till Jesu grav och fick veta att han uppstått. Alltså, den dagen - kan man tänka sig att vara med om något större? Det hade väl varit något att få uppleva! Å andra sidan, för att till fullo förstå känslorna vid den tomma graven, måste man förstås ha varit med om den bottenlösa förtvivlan vid korsfästelsen. Med facit i hand är det ju lätt att se att det blev bra, bättre, bäst i slutändan, men dagarna innan dess... Den djupaste glädjen fås inte lättvindigt.