Skjutsade min stora lilltjej till läger. På hemvägen tog jag grusvägen mellan gammeltallar, mjuka vitsippebackar och nyutslagen bokskog, och mitt i allt yrvaket liv fastnade jag i ett radioprogram om döden. Jag tyckte om att lyssna på det (här finns det), och har letat upp det igen pga den här dikten:

 

Hur sval än sängen ska bli

och natten finns inuti,

hur dovt än morgonens ljus

- du tillhör mig.

 

Hur tomt än rummet ska bli

och kylan finns inuti,

hur långt än glädjen far bort

- du tillhör mig.

 

Jag har varit med om dig,

jag kan aldrig förlora dig.

 

Hur tung än handen ska bli

och sorgen finns inuti,

hur matt än livslågans sken

- du tillhör mig.

 

Hur trött än rösten ska bli

och glömskan finns inuti,

hur svagt än pulsarna slår

- du tillhör mig.

 

Jag har varit med om dig,

jag kan aldrig förlora dig.  

 

(Jacques Werup)

 

Så är det ju! En människa man har varit med om, kan man inte förlora. Någon som har påverkat mitt liv finns kvar, därför att jag inte längre är samma människa som förut. De som varit viktiga för mig tillhör mig, inte i den meningen att jag äger, men genom att de är en del av vem jag är.

Det gör mig glad.