Idag blir vårt äktenskap myndigt - vad det nu kan innebära... Hur det är möjligt att vi, som väl är sisådär 25 år, har varit gifta i arton år, övergår mitt förstånd. Firat har vi gjort iallafall. Igår hade jag i princip gett upp tanken på att komma på något bra att överraska maken med, så jag föreslog på skämt för döttrarna att jag skulle låtsas att jag hade glömt det istället. Då fick jag en utskällning - man får INTE glömma en bröllopsdag, och det är ÄNNU VÄRRE att LÅTSAS att man gör det, FAKTISKT!!! - och fullt med tips på vad man kan ta sig för. Så jag tog ett av deras tips och bjöd på extra god frukost. I gengäld fick jag trerätters på restaurang, så idag är vi välätna.

 

Det finns ett lugn i att ha varit tillsammans så länge. Ibland är det gott och roligt, ibland snarare kärvar det och ibland har man inte tid att tänka på hur det är - precis som med det mesta i livet. Det är inte mycket att stressa upp sig över när romantiken går på sparlåga ett tag, för det bara är så ibland. Tycker man att det blir alltför trist, kan man ju faktiskt greja lite själv och inte bara vänta på att det automatiskt ska vända. En lapp, en blomma, lite omsorg... Så oändligt vis kan man bli av att vara gift i arton år. Det ni!