Dags att sammanfatta 2018! Återanvänder UnderbaraClaras frågelista, för den omfattar det mesta. Jag ber om ursäkt om det blir lite gnälligt. Så'na dagar och så'na år har man ibland. 

 

Ja. Jag var deltidssjukskriven några veckor och har haft ett antal mer eller mindre smärtsamma läkarbesök. Det var dock ingen större fara med mig och numera mår jag nästan bra. Ser fram emot att bli av med den sista medicinen bara - visserligen hjälper den mot huvudvärken, men biverkningarna är lite tröttsamma. 

 

Jag gick också i samtal hos en terapeut och fick hjälp att tänka. Inte så tokigt. 

 

Jag kan väl inte precis säga att jag genomdrev de förändringar som blev, men året har definitivt innehållit stora förändringar. Min man jobbar inte längre som pastor och vår son har flyttat hemifrån. Nya rytmer, nya rutiner, nya erfarenheter och så mycket nytt att jag är alldeles trött på nya saker. Lite vardagslunk, tack!

 

Jag blev faster igen, den här gången åt en liten Elsie. Numera är jag moster åt två "barn" (svårt att kalla dem barn längre dock) och faster åt nio. 

 

Äldsta sonens student (som jag ironiskt nog inte minns datumet för) och flytt hemifrån. Lillans konfirmation. Makens avtackningsfest. Och ett par andra grejer som jag sparar för mig själv tills vidare.   

 

Ingen nära släkting, tack och lov! Men en människa som var ett enda stort under, som gav massor av kärlek fastän han själv knappt fått någon under större delen av sitt liv, lämnade ett stort hål efter sig här i Borås. Kennet hette han, och vi minns honom med tacksamhet och glädje. 

 

Vilka länder besökte du?
I våras blev vår lilla familj bjudna på en långhelg i London och det var gott att komma iväg och uppleva saker tillsammans.

Öhh... Köp... Kanske det där paret snygga örhängen som jag spanade in i ett skyltfönster men inte köpte för att de var för dyra och sedan hittade i en annan affär för typ en tiondel av priset. (Inga större investeringar i år, med andra ord.)

 

Familjen.

Släkten.

Folk som hör av sig och är omtänksamma eller gör något lite extra för att visa uppskattning.  

 

Jag längtar efter att komma vidare, lägga bakom mig, få ny mening och bättre perspektiv på sådant som har hänt det här året. 

 

Sagt ifrån. Det är jag sannerligen inte så bra på utom när det bara är jag som lyssnar på mig. Fast egentligen håller jag nog på att bättra mig redan. 

 

Oroat mig.  

 

 Äh, TV... Så nittonhundratalet!

 

Jag minns inte riktigt vad jag har läst. Fortfarande är det mest på sommaren jag har ro att läsa böcker, och inte ens då blir det ofta något särskilt svårsmält.

 

Jag har till slut börjat använda Spotify, hehe. Tidigare har jag installerat det, letat efter någon sång, inte hittat den, stört ihjäl mig på att datorn startar Spotify åt mig fastän jag har stängt av det gång på gång och avinstallerat det igen. Men jag lyssnar fortfarande mest på pratradio. Lantzkampen tycker jag ofta är en riktig höjdare (inte minst eftersom domaren är SFI-lärare och grammatiknörd). 

 

Det var roligt att se Wicked när vi var i London också!

 

Större tilltro till min kunskap och erfarenhet. 

 

Största misstaget?

Vad vet jag. Lite förvirrad har jag ju varit. T.ex. glömde jag att betala räkningarna en månad för att vi inte var hemma de datumen jag brukar ta tag i det. Det blev onödigt dyrt med påminnelseavgift på nästan varenda räkning den månaden. Suck!

 

Ledsnare. Argare. Mer less.  

 

Vad spenderade du mest pengar på? 

Jag vet inte. Kanske det som kommer på nästa punkt...

 

En robotgräsklippare! Äntligen!
Sol och värme - så mycket sol och värme!

 

En rättvis lön. Faktiskt! Väldigt materialistiskt kanske, men jag blev rejält nedslagen när det uppdagades hur mycket jag och ett par kollegor som varit anställda ungefär lika länge som jag har halkat efter i förhållande till de nyanställda. Förutom att det skulle sitta fint med lite extra pengar, så handlar det också om att känna att min jobbinsats är viktig och uppskattad. Å andra sidan är mina elever generösa med beröm och tacksamhet, och det är jag glad för.   

 

Jag jobbade bara några timmar, men hann ändå bli firad av kollegorna. Sedan åkte jag hem och fick en skräddarsydd tårta - tårtbottnarna var kladdkakor!! - och fina presenter. 

 

Alltså... Jag tycker att det här året har varit riktigt jobbigt och tråkigt, men det finns ändå mycket som har gjort att det inte har blivit ännu värre, om du förstår hur jag menar. Så med de omständigheter som vi haft att rätta oss efter (som jag inte har förklarat och troligtvis inte heller kommer att förklara på bloggen), har vi ändå haft ett skapligt år och det är faktiskt ganska stort. 

 

Kameran. Med den i handen har jag fängslats av naturens skönhet in i minsta detalj. Så här i efterhand tror jag att det har varit viktigt för mig att få hjälp att se det vackra och vidunderliga i skapelsen just för att må bra; för att känna hopp och lugn. 

 

Här kommer ett litet urval: 

(Det här är en svamp med mögelsvampar på. Det lärde jag mig när Naturmorgon i P1 svarade på min fråga. Så gick det till när jag blev värlsdberömd!)

 

Jag känner mig en aning vilsen vad det gäller församlingstillhörighet och det är en saknad i sig, om inte efter någon speciell person. 

' 

Go'a elever. Jag kan vara hur uppgiven och sur som helst innan lektionerna, men i klassrummet lättar det så gott som alltid. Är det ett fantastiskt jobb jag har, eller vad?! 

 

Vad är du mest stolt över?
Vet inte... Men jag fick skriva ett par texter och läsa upp dem på vår julkonsert. Det var roligt! 

 

Jag fortsätter att önska att vi människor skulle bli bättre att se varandra som människor i första hand. Den växande oviljan att hjälpa utsatta skrämmer mig, och jag tror att den delvis beror på att argumenteringen är så försåtlig att man glömmer just det att det handlar om människor.  

 

Äta färre kakor. (Sätter i princip inga gränser för mig själv just nu. Det är inte riktigt hållbart.)

Bry mig mindre om vad andra tycker om saker som ändå inte är viktiga. 

 

Julgranen är klädd, julgodiset kokat/inköpt, julmaten förberedd och huset någotsånär städat. Återstår gör inslagning och rimmande. Tänk, förra året hade vi gäster på ingång och jag var så trött, så trött. Jag trodde att det var olika saker som hänt runtomkring mig som hade tagit slut på min ork, och det var det säkert till viss del, men jag hade ju också kraftig järnbrist som jag inte visste om än. Inte undra på att det kändes lite motigt med allt julpyssel ovanpå allt det vanliga.

 

I år firar vi julafton utan en enda nattgäst för första gången. Det känns väldigt märkligt och ganska så tomt, måste jag säga, men också lite skönt och avlappnat. På annandagen däremot blir det full fart med hela min storfamilj. Inte så tokigt att hinna med båda delarna, tycker jag!

 

Nu ska jag resa mig från datorn och se efter om köksgolvet torkat. Marsipanfigurerna är ännu inte gjorda, nämligen. Barnen gör massor av marsipanfigurer varje år för att det är så roligt. Sedan har vi marsipan kvar hur länge som helst, för ingen är särskilt intresserad av att äta figurerna. Så strax ska de få sätta igång uppe i köket, medan föräldrarna förvandlar vardagsrummet till inslagsverkstad. 

 

Så ser vår kväll ut. 

God jul till dig och de dina! 

Igår hade vi vår julkonsert i kyrkan. Det var roligt - och varmt! Tyvärr funkade inte medhörningen riktigt, så vi altar vågade inte klämma i ordentligt och det känns ju lite synd efter all övning... Men mest var det roligt, och uppskattat också. Maken och jag hade anförtrotts att skriva några texter på temat Ljus, så dem fick vi läsa upp. Nervöst - men också det uppskattat. Hela gårdagen gick åt för att repa, förbereda och framföra, så idag har jag försökt att sakta ner litegrann. Sonen är hemma över helgen, så resten av familjen har fått genomföra kognitiva tester som han ska ha som underlag för något projekt i sin utbildning - lite kul, sådär. Den som visade sig ha bäst minne var förresten mellandottern, om någon undrade.

 

Så'n var min helg. Inte så tokig, med andra ord. 

De är allt fina, onsdagskvällarna. Den intensivaste delen av arbetsveckan är över och helgen känns rimligt långt borta. Just den här veckan ämnar jag fylla år litegrann en dag och på lördag står jag i altstämman och sjunger ljus in i vintermörkret, och om det skulle vara så illa att ingen annan blir glad av det så höjer det iallafall mitt humör. Den här gången har jag med ett par texter på ett hörn också, så det känns lite extra kul. Än finns det således hopp om livet och lite till.