Jag är så nöjd och glad med min helg, och det känns så skönt för jag har haft rätt dåligt grundhumör ett tag nu.

 

Så'nt som gjort helgen bra:

- Ett roligt besked på jobbet precis innan jag gick hem för helgen.
- Sol och tre långa promenader.

- Jag var duktig igår och tvättade, bakade och plockade skräp i trädgården (hittade bl.a. en alkomätare!?!) så det stod härliga till, men hann ändå vila. 

- Bio med maken för första gången på länge. (Såg En kvinna bland män, sevärd!)

- Jag har inte haft huvudvärk på en och en halv vecka, och jag vet ärligt talat inte när det hände sist.

- Jag håller på att försöka hitta tillbaka till någon slags rimlig normalvikt, och efter knappt tre veckor är jag halvvägs. 

- Bokat in en tjejkväll med gänget från jönköpingstiden nästa helg, så jag har något extra att se fram emot också. (Förutom 18-årskalaset som vankas här hemma, då.)

- Och som alltid, familjen!

 

Skönt att vara glad - bara det blir man ju glad av!

Har ni tänkt på björklöv? De nyutspruckna, ljusgröna som ser så ömtåliga ut tål egentligen kyla mycket bättre än den mörkgröna, stadiga sommarversionen. Hela björkar ser förresten också ganska skira och bräckliga ut, men långt upp på fjällen växer de ändå, till skillnad från den mycket mer bastanta eken som du inte lär hitta ett enda exemplar av i Norrland. 

 

Eller maskrosor. Hur kan en maskros tränga sig upp genom asfalt? Den är inte hård, vass, stadig eller någonting som man skulle kunna tro behövs för det kraftprovet. 

 

Och blåklockor. De har så tunna kronblad att de närapå är genomskinliga, men fortsätter blomma långt in på kalla hösten. 

 

Tunna små grässtrån bara vajar i stormen medan stora, stadiga träd bryts av och faller. 

 

En del av oss uppfattas av andra som ganska så ömtåliga. Det må väl vara hänt. Vi är i gott sällskap. 

Jag känner mig en smula melankolisk idag, trött efter arbetsveckan och med det normala marsvädret tillbaka efter några oväntade vårdagar. Mest kommer ändå melankolin av den plötsliga insikten att barn är ett lån man får att förvalta några hastiga år, som en parentes i livet, fast tvärtom - ett oändligt viktigt avsnitt, men så begränsat. För all del, mamma fortsätter jag ju att vara, men på ett helt annat sätt. 

 

Det är konstigt att det blir vardag att inte träffas varje dag, vecka eller ens månad längre. Hur blev det normalt så snabbt, efter alla år tillsammans? Konstigt. 

 

Ikväll ska jag och de fortfarande hemmavarande barnen mysa, analysera och flamsa framför Mello. Det är nog bra för ett melankoliskt mammahjärta, tror jag.