De är allt fina, onsdagskvällarna. Den intensivaste delen av arbetsveckan är över och helgen känns rimligt långt borta. Just den här veckan ämnar jag fylla år litegrann en dag och på lördag står jag i altstämman och sjunger ljus in i vintermörkret, och om det skulle vara så illa att ingen annan blir glad av det så höjer det iallafall mitt humör. Den här gången har jag med ett par texter på ett hörn också, så det känns lite extra kul. Än finns det således hopp om livet och lite till. 

Så sitter jag här igen och knappar planlöst fram lite ord på skärmen. Det är inget särskilt som ska förmedlas, inget budskap som behöver framföras - och lika väl är det, för under min långa bloggtorka har läsarskaran krympt från liten till i det närmaste obefintlig. Så varför skriver jag? Kanske för att jag själv tycker att det är roligt att bläddra tillbaka i bloggen och se vad som hände för ett eller två eller ännu fler år sedan. Ganska snart har jag haft min blogg i tio år, så det finns en hel del minnen här. T.ex. hade google kakmonstret på sin startsida 5 november 2009. Bara en så'n sak. Eller så skriver jag för att hålla igång mitt nöjesskrivande litegrann iallafall, till den dagen då jag till slut får en idé och vill börja skriva en bok eller sådär. Eventuellt kan det vara så att jag skriver för att jag tänker bättre när jag formulerar mig "på papper", eller åtminstone tänker mina tankar till slut även om de inte blir bättre för det. Kanske är det bara ett sätt att fördriva tiden när jag är rastlös, vad vet jag. Vad det än är som driver mig att skriva har det räckt för nästan tio års bloggande, så helt meningslöst kan jag ju inte tycka att det är. 

 

 

Jag har precis lyft över datorn från soffbordet till mitt knä, efter att ha suttit uppkrupen i soffhörnet med musen bredvid mig och blängt på datorn för att den stod "för långt borta" så att jag inte nådde tangentbordet utan att luta mig fram. Fastän jag mycket väl visste att jag inte skulla kunna nå tangentbordet med musen, drog jag ner pekaren i nederkanten på skrivbordet och försökte ändå. En sådan fredagskväll är det. Jag började den här veckan med en felplanerad måndag - alldeles för många möten inlagda - som ledde till en hastigt planerad tisdag, som spillde över i en stressig onsdag och så vidare. Mycket skönt med fredagskväll, med andra ord. Jag har sett till att kommande måndag är mer hanterlig, och hoppas att det ska medföra att hela veckan blir bättre balanserad. 

 

Igår hann jag iallafall ut på en promenad med kameran innan solen gick ner. Att promenera med kameran är inte den effektivaste motionen, men genom kameralinsen ser man saker på ett nytt sätt och det är bra för själen, tror jag. Inte minst så här års, när allt vid en snabb blick ser ganska grått och trist ut. 

 

Det finns faktiskt en och annan blomma kvar. Den här tisteln hoppas och knoppas och jag har ganska många fina kort på den, eftersom jag tittar till den på alla mina promenader. 

 

Hej!

 

Här är jag igen. Plötsligt har jag blivit skrivarsugen, efter ett halvår när orken och lusten har varit på botten, så jag gör ett försök - men lovar inget för framtiden.

 

Det här året har varit jobbigt som få år förut, men jag hoppas att saker och ting snart ska falla på plats och att vi inte ska behöva använda så mycket tid till att slicka våra sår. Mitt i alllt det jobbiga har det skapats en hel del fina minnen också. En resa till London hela familjen; ett studentfirande och sedan plötsligt universitetsstudier och hemifrånflyttande för sonen; en storfamiljsresa till Mallorca och, förstås, den varma, soliga sommaren och den fint sprakande hösten. Jag har suttit på huk i vägkanter och diken och fotograferat blommor, fjärilar och svampar så att jag nästan tröttnat på mig själv. Idag lämnade jag kameran hemma för att faktiskt lyckas ta en rask promenad utan massor av stopp och utan att ha blicken i dikeskanten hela tiden. Jag stannade "bara" två gånger för att jag liksom var tvungen att ta ett par kort med mobilen... Det känns lite jobbigt att blomstertiden snart är helt förbi för den här gången. Vintern har väl sina ögonblick föralldel, men inte får den mig att känna mig nära himlen som blommor, ljumma vindar och mjuk grönska får.

 

Se där, det blev ett inlägg idag, det första sedan april. 
Vi hörs igen!

Den här veckan har jag faktiskt kunnat känna att det har vänt. Orken är på väg tillbaka! Välkommen, kära ork! Jag får passa mig lite bara, för den är lätt att överskatta. Det är vår ute och som en liten minivår inne i mig också - med hopp om ljusa dagar fyllda med växtkraft. 

 

Och så är det långhelg. Bara en så'n sak. 

Uppdatering: 

Jag fick ett par provsvar med posten igår, och mina värden är mycket bättre nu plus att jag tål gluten. Det var väl inte så illa? Dessutom fick vi våra deklarationer. Jag fick kvarskatt, som vanligt, men maken ska för ovanlighetens skull få tillbaka på skatten och det mer än vad jag ska betala. Bra postdag igår, med andra ord! 

På något sätt har min kropp inte förstått hur omställningen till sommartid fungerar - jag är trött tidigare på kvällen istället för att ha svårt att komma upp på morgonen. Begrip det, den som kan!

Annars är det som så här: Jag är halvtidssjukskriven den här veckan ut, sedan har jag påsklov en vecka och sedan är förhoppningen att jag ska kunna jobba heltid igen. Än så länge känns det lite avlägset faktiskt, men vi får väl se. Jag har tagit nya blodprov men väntar på svar på dem, så ännu vet jag inte hur väl tabletterna fungerar. Första undersökningen är också gjord (lätt det mest smärtsamma jag gjort sedan förlossningarna) och den visade inga fel. Nästa blir om ett par veckor (och det finns inget som tyder på att den blir smärtsam, tack och lov). Jag är fortfarande inte så värst orolig - mer än för att vara glutenintolerant. Det avstår jag gärna. 

 

Vårt (familjens) liv är rusktigt knepigt just nu av olika orsaker, men vi har viss rutin på att ta oss igenom knepigheter och räknar med att det ska gå bra den här gången också. Vi är nog rättså tåliga, sådär som man kan bli när Gud har visat några gånger att han bär. Och återigen blir man så oerhört tacksam för de medmänniskor som på olika sätt visar sin omsorg och kärlek! 

Här händer det ett och annat och allt kan jag inte skriva om nu, men lite iallafall. När jag tittar tillbaka i bloggen ser jag dock att det har varit mycket "huvudvärk" och "trött" ett bra tag nu, och vet ni - nu har jag nog faktiskt fått kläm på vad det beror på! Jag tog blodprov hos läkaren häromveckan och det uppdagades att jag har kraftig järnbrist. 

 

Så här står det om symptom på järnbrist på 1177.se:

• känner dig trött och orkeslös
• har svårt att koncentrera dig
• känner dig yr
• blir andfådd lättare än förut
• får hjärtklappning
• har ont i huvudet
• får öronsus.

 

Jag är inne i en rättså trög period just nu. Den här veckan har jag haft huvudvärk nästan hela tiden - oftast inte så mycket, men ändå tillräckligt för att det ska vara jobbigt. Jag fick antibiotika för en infektion förra veckan och trodde att huvudvärken kanske var en biverkning av den, men värken hänger kvar trots att kuren (och infektionen) nu är över. Jaja. Skönt att det är fredagkväll i alla fall, och också skönt att inte ha några stora planer för helgen - jag räknar med mycket "sofftid". 

 

Men just nu är det bestämt sängtid. Räck upp handen alla som, liksom jag, betraktar det som en ren lyx att få lägga sig redan klockan nio!

Hej! 
Jag heter Morran och har haft en tråkig vecka:

- Att jobba har känns tungt och oinspirerat.
- Promenaderna är kalla och halkiga så jag får gå sakta, sakta.
- Det är småtrist och tar sjukt lång tid att få undan julen - samla ihop julsaker, stoppa i lådor, bära ner i källaren, stryka gardiner och jag vet inte allt. Trött i ryggen blir man också. 

- Ett par betalningspåminnelser har landat i brevlådan, och jag står som ett frågetecken inför att det händer fast jag betalar och överför för glatta livet.

- Nu har det börjat hända att jag "hör" knackningar på dörren mitt i natten och får gå upp och kolla så att polisen inte står där med ett dödsbud eller så. (Så'nt där sätter sina spår...) Dessbättre har de inte gjort det, så i det stora hela får det väl gå in på pluskontot ändå.

 

Nu ska jag ge mig på att hitta en bra sak för att kompensera för varje sak jag just har gnällt på:

- Min nya klass är ovanligt liten = lugnare lektioner, mindre administration och färre bedömningar. 

- Varm choklad och filtar.
- Att hitta fina loppisfynd som man hunnit glömma över julen och får ställa i fönstret igen. (Skulle tagit kort om det inte var så mörkt. Och, för all del, om kameran inte låg på jobbet.)

- Att sonen med flickvän överraskade med att ha diskat när jag kom hem från jobbet häromdagen. 

- Att mitt i veckohandlingen stöta på någon och få prata några minuter om saker som faktiskt betyder något.

 

Imorgon: Söndag, är med och fixar kyrkfikat.
Nästa vecka: Förhoppningsvis mer inspiration. 

 

Ha det gott!  

 

 

Förra året gjorde jag en liten sammanfattning med hjälp av en frågelista och jag tänkte använda mig av den i år igen. Så - nu kör vi!

 

Ja, det är klart, det går ju inte att undvika. T.ex. är jag numera mamma till en myndig person. 

 

Även i år har jag haft huvudvärk lite för ofta, så nu har jag skaffat bettskena samt gått hos sjukgymnast för att minska spänningen i nacke - axlar - rygg. Vi får väl se om det ger resultat. 

 

Två av mina kollegor, och det är minsann inte illa i ett arbetslag på dussinet personer!

 

Sonens dop den 15 oktober. 
Mellandottern slutade äntligen grundskolan och började på estetiska programmet på gymnasiet. 

(Lillan däremot harvar på i högstadiet, måttligt road därav, men tack och lov med ett par go'a vänner i klassen.)

 

Dog någon närstående?
Ja, min svärfar avled hastigt och oväntat i slutet av sommaren vid en ålder av blott 69 år. Det har förstås präglat hela resten av året. 

 

Vilka länder besökte du?
Maken och jag firade att vi varit gifta i 20 år med en helmysig långhelg i Skottland, närmare bestämt i Edinburgh. Vi var också i Stockholm och firade mina slutförda studier, vilket ju inte har med besökta länder att göra, men ändå var minnesvärt eftersom vi inte reser iväg på egna äventyr så ofta. 

 

Vi tog familjefoton och de korten blir roliga att ha! 

 

Barnen gör mig glad allt som oftast - fina personer, det där!
Visad uppskattning på jobbet. 
Sol, hav, blommor och skog.

Att höra ihop. 

 

Många varma solskensdagar!

 

Säg det. Ska man tänka saker man hade velat ha undanstökade (städning, övningskörning) eller saker man hade tyckt varit roliga precis när man gjorde dem? Ska man drömma fritt eller väga in sådana tråkigheter som tid, energi och ekonomi? Om jag håller det enkelt, kan jag tänka mig att försöka ta mig mera tid att spela piano nästa år. Det tycker jag är trevligt, men det blir inte av så ofta.

 

En del av mig tänker "Netflix och mobilspel" men å andra sidan är det väldigt avkopplande och kravlöst, så, nej...

Klanta mig! Ja! Jag hade velat tappa färre saker så att jag hade sluppit städa upp efter mig så ofta!

 

Fortfarande ingen TV. 

 

Just nu läser jag Lyrebird av Cecelia Ahern och den verkar lovande. Jojo Moyes Etthundra mil gillade jag. Det var fler höjdarböcker jag plöjde i somras, men vad de hette... 

 

Nyss hörde jag vinnarlåten från Eurovision Song Contest på radio utan att veta vad det var - kände inte igen den - och den var mycket vackare än vad jag tyckte när jag såg tävlingen! 

 

 

Lärarlegitimationen är anländ, så nu får jag göra det jag gör. Bara en så'n sak!

Jag har varit delaktig i att förbättra processer som har visat sig vara ineffektiva med ökat elevantal, och det känns roligt att lyckas med sådant. 

 

Jag har tagit mig tid att promenera, precis som jag önskade förra året att jag skulle ha gjort. Kan det räknas som en framgång, måntro? Jag unnade mig också ett par ensamma dagar i skärgården. Med andra ord har jag försökt att göra mer av sådant jag mår bra av. 

Största misstaget?

Kan inte komma på något. Skönt!

 

Både ock, skulle jag säga. Det har funnits mycket att vara tacksam för men också en del att sörja, så då har jag gjort det - varit tacksam och sörjt. Om vartannat. 

 

Bilen. Att reparera den gamla och att köpa en ny. Suck. 

 

Ja, så många saker! En ny värmemadrass, till exempel. Helt suveränt när man har frusit hela dagen eller när ryggen är trött och stel.  

 

Återigen: En robotgräsklippare. Kanske nästa år...

 

Jag arbetade en lång dag, men blev firad av både kollegor och elever. Sedan åkte jag hem och blev firad av min familj också. Fint!

 

Det här med balans - jobb kontra resten av livet. Hur får man till det?

 

Vad fick dig att må bra?
Promenader, naturen, läsning, körsång. 

 

Ingen speciell. 

 

Jag har ju lyckan att träffa nya människor hela tiden när jag jobbar. Dessutom får jag sitta ner med dem en och en i intervjuer om deras bakgrund - en gåva! 

 

Vad är du mest stolt över?
Min familj - den bara kryllar av människor att vara stolt över!

 

Att vi människor ska förmå att se varandra som just människor i första hand. 

 

Möjligen ge tystnaden och tankarna mer utrymme. 

En gång i månaden kanske kan vara en lämplig målbild när det gäller inläggsfrekvens på bloggen? 

 

Det är fredagskväll och jag är ensam i huset, som det oftast är på fredagar numera. Make och barn är i kyrkan och har det bra. Själv har jag valt att gå in för att ta det väldigt lugnt. Jag har ofta huvudvärk, men det senaste har det varit mer än vanligt - i princip varje dag - så de senaste dagarna har jag gett mig själv ledigt när jag kommit hem från jobbet. Jag tycker att det hjälper. Förresten jobbar jag bara en vecka till och sedan har jag en vecka ledigt utan några särskilda planer (mer än tandläkarbesök och mammografi - dubbelhu!), så det känns skönt.

 

Vi har full rulle på jobbet men jag är efter-semestern-inspirerad och har hittat på lite nya grejer både med organisationen av mitt administrativa arbete och i undervisningen. Det är roligt att ro iland förbättringar! Just nu sitter jag och petar in QR-koder i undervisningsmaterialet, så nästa grupp som börjar kommer att ha tillgång till inläsningar av alla texter plus en del annat blott en scanning borta. Värsta high-tech-fröken, eller vad?! Vi var på kompetensutvecklingsdag i tisdags, och en av mina kollegor (en oerhört duktig och driftig lärare) satt och suckade över att hon kände sig så nedtryckt av allt som sades som hon tycker att hon inte lever upp till. Själv satt jag samma dag och kände "Jo, men det där gör jag ju redan rätt ofta." och "Äh, inte behöver jag ändra på det, heller!" och kände mig rättså nöjd med mig själv. Det kanske är farligt och outvecklande att ha en sådan inställning, men det är också ganska befriande när man har en dagsform som tillåter en att se det man lyckas med snarare än resten... 

 

Så oktober - huvudvärk och inspiration om vartannat. 

Förresten ska jag på SFI-forum i Stockholm på tisdag. Det ser jag fram emot, men egentligen mest för att jag ska få sova i en mycket mjuk hotellsäng och äta en god hotellfrukost. Förhoppningsvis ska jag kunna ta till mig något av alla föreläsningar också, men det finns inga garantier. (Här borde jag lägga in en blink-smiley, men jag försöker undvika emojis i min blogg för att träna mig på att skriva med ord som förmedlar känslor istället, så därför lägger jag istället in en lång parantes. Det kan vara fusk.)

September och det är svårt att hänga med i alla olika skeden.

 

Vi har firat tjugoårig bröllopsdag med en härlig resa till Edinburgh - ett helt perfekt resmål för oss två, visade det sig. Jag fick Harry Potter-nörda och shoppa på charmiga marknader, maken fick fotografera de mest mysiga, vackra och spännande detaljer i stadsmiljön och historien genomsyrade hela staden. Det är så häftigt med all den gamla bebyggelsen och oförutsägbarheten i hur gatorna går - det är som att gå runt i filmkulisser. Det var, kort sagt, en mycket lyckad helg. 

 

En helt annan sida av livet visade sig igår när vi begravde svärfar. Det var en fin liten begravning med bara de närmaste samlade. Prästen sammanfattade hans liv och våra känslor väl, sången var vacker och samlingen efteråt trivsam. Ändå är vi väldigt trötta idag. Det är verkligen tydligt hur känslorna sätter sig i kroppen. Jag känner mig liksom vadderad, som hade jag feber eller migrän trots att jag har varken det ena eller andra. Jag antar att det bara är att gilla läget och låta saker ta sin tid, men stundtals är det tröttsamt hur det maler i huvudet hela tiden. Jag tänker på praktiska saker som behöver tas omhand, jag tänker på sådant som har hänt och på varför saker blev som de blev. Det är som att den vanliga vardagen spelar på ett spår, men samtidigt spelas hela tiden ett annat spår med en helt annan melodi som gör sig hörd så snart vardagssysslorna inte kräver fullständig uppmärksamhet. Men som sagt - det får väl ta den tid det tar. 

 

Så ser det ut. Om vi är lite mer disträ (disträa?) än vanligt hoppas jag att ni ursäktar!

 

Sommaren 2017 blev sommaren då min svärfar plötsligt och oväntat avled och därmed en sommar som präglas av vemod. Det var också sommaren då sonen blev myndig, sommaren jag promenerade som sällan förut och sommaren som aldrig riktigt kom igång - för lite bad, värme och mjukglass. Kanske blev det också en sommar med ovanligt mycket glädje i det lilla.

 

På dagens promenad såg jag de första riktigt illröda höstlöven och det rimmar väl med att ställa väckarklockan och styra mot jobbet igen. 

 

 

Hemma igen efter semesterns lite mer flängiga del - de veckor då vi mest kommer hem för att tvätta, sova någon natt i våra egna sängar och sedan packa väskorna på nytt. Imorgon börjar maken jobba igen, men själv har jag mer än halva semestern kvar och så gott som inga planer alls för den tiden. Får se hur det går. 

 

Ikväll var planen att jag skulle lägga ut lite kort från det vi gjort hittills, men det blir bestämt inte så. Jag gjorde iordning ett bildspel att ha som bakgrund på datorn istället och det verkar vara vad jag ids. (Möjligen tyder det på att jag kommer klara resten av semestern fint trots begränsade planer.)

 

Det händer att barnen - eller tonåringarna kanske de ska kallas nuförtiden - tycker att det är ganska bedrövligt att vara på resande fot med familjen. (Till exempel tycker de att det finns brister i föräldrarnas samspel och kommunikation när det kommer till kartläsning och navigering i nya städer. Jag vill inte påstå att de har helt fel på den punkten.) Ändå är det något med att fara iväg tillsammans som gör att man kommer sig för att umgås på ett sätt som inte blir av hemma i vardagen och vanligheten. Saker man ser tillsammans, affärer man fnissar i ihop, spel man spelar, pussel man hänger över, filmer man suckar och skrattar åt och alla andra gemensamma minnen som skapas - det kan vara värt en och annan felkörning och sur kommentar på vägen. Tycker mamman. 

 

En dag kvar, sedan drygt sju veckors ledighet. Ljuvligt@

 

Nu är läget så här: 6 + 4 + 3

 

Killer sudoko, alltså - jag fick ett häfte av maken förra året och föll pladask. Bästa ligga i solen-sysslan! Istället för att några av siffrorna finns utskrivna i rutsystemet, får man i ett killer sudoko veta vilken summa rutorna bildar tillsammans. Som på bilden: De två översta rutorna ska ha summan 4 (och måste alltså vara 3 och 1, eftersom det inte kan vara två lika bredvid varandra). Mycket trevligt att pyssla med! Dessvärre har jag inte hittat några i Sverige, men passerar du någon tysk flygplats så finns de där.

8 + 6 + 4

Jag räknar ned för fullt. Resultat: Nio dagar till semestern, varav sju arbetsdagar och av dessa fyra lektionsdagar. Det är inte så mycket, minsann, och lika bra är det för musten är urgången såsom traditionen bjuder vid terminsslut.

 

Det vill till att märka att det är sommar fastän det inte är semester, för det är ju faktiskt fullt möjligt att plocka blommor, äta frukost på balkongen (även om just det inte lockat just den här veckan) och ta ett dopp på eftermiddagen även om man måste tillbringa rätt mycket tid på jobbet. (Skrev hon sittandes vid datorn. I soffan.)