Småprat

Det där med småprat är inte min starka sida. Jag tror att det är genetiskt, för telefonsamtal med nästan vilken släkting som helst på pappas sida avslutas minst sagt abrupt när samtalets ärende är framfört. För mig känns det logiskt och rätt, men jag har förstått att det kan få andra att liksom studsa till en aning. Så jag försöker lära mig alla möjliga sociala krumbukter, men det faller sig inte naturligt, det gör det inte. När jag precis har lagt på kan jag stå med luren i hand och inse att jag glömt fråga hur det är själv, säga hälsa och ha det så bra. Kanske är det därför som jag inte tycker så värst mycket om att ringa till folk - för att det är en liten ansträngning att minnas hur man beter sig. Att inte bara säga "Hej, jag undrar en sak... OK, tack, hejdå." Egentligen handlar det ju inte om att jag inte vill veta hur andra har det; det är väl bara så att jag antar att folk ska berätta av sig själva om det är något. Som jag säger ibland, och som jag kanske menar också - någon sorts socialt handikapp lider jag allt av. Möjligen är det bara det att jag är född Eliason, men måhända är det nog.

Häromsistens gjorde jag förresten fel på det motsatta sättet. Jag råkade i hastigheten säga "puss" till mamma när vi avslutade ett telefonsamtal. Det är möjligt att hon liksom studsade till en aning av det också.


Och att jag kom att tänka på det idag, beror förstås på att min kylskåpssmidighet har slagit till igen. Suck. Jaja, det är en dag imorgon också, med tillfälle att lägga eventuella illa-upp-tagningar till rätta, och en ny chans att bete sig som normalt folk...

Kommentarer
Postat av: Marie Breskic

Du är inte ensam! Jag är skyldig på samtliga punkter ovan.

2009-12-12 @ 17:40:00
URL: http://mariebreskic.blogspot.com/
Postat av: Anonym

Du vet att du vill se:



http://laurenconradvskristincavallari.blogg.se

2009-12-12 @ 17:50:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0