En gång hörde maken en kvinna med någon form av utvecklingsstörning prata med en expedit. Kvinnan hade hittat en penna hon ville ha, och expediten kommenterade att den skulle bli bra att skriva med. Kvinnan svarade, jag inbillar mig med lätt oro i rösten: "Man kan väl bara hålla i den också?"
Jag vill också köpa en penna bara för att hålla i den!

...och ibland gör jag det. Inte pennor, men annat. Om inte vår kamera försvunnit på sammanträde i sällskap med maken skulle jag visat upp saker själen mår bra av att jag håller i: en pläd i färger som ett blommande äppelträd, ett tungt men lent hjärta i sten, kastanjer - jag älskar kastanjer!

I inledningen av Amelie från Montmartre, denna sagolika film, presenteras några karaktärer med till synes ovidkommande men ack så målande fakta. Om Amelie själv får vi bl a veta att hon tycker om att sticka ner handen bland torra linser eller bönor, och låta dem sila mellan fingrarna. Och genast har hon vunnit min sympati.

Vad jag vill säga med detta vet jag knappt själv. Att känseln har förmågan att ge lugn. Att livet blir vackrare när man njuter av det lilla. Att det är OK att köpa pennor för att bara hålla i dem.

       
(Kameran är hemma igen. Kastanjebilden är dock lånad.)