Det tycks vara något fel på vårt modem, så jag kan bara koppla upp mig när jag är på jobbet. Bloggen blir således inte uppdaterad för närvarande; man hinner inte skriva mer än så här på en fikarast...

Förresten låter strul mycket trevligare om man säger det på östgötska.

Gudstjänst, fotboll, röstning & platsansökningsförfattande - allt det har jag hunnit med idag! OCH jag har sovit middag. Hurra för mig!

Predikan handlade om andliga nådegåvor, vilket passar mig perfekt, eftersom jag har funderat ganska mycket på ämnet en period. Jag gillar när vi kommer ihåg att Gud är Gud och inte bara en väldigt bra människa - att där finns dimensioner som är långt bortom vår begreppsvärld och våra förmågor. Jag kan uppleva gudsglimtar i medmänsklighet, men jag tror inte att gudsnärvaro endast betyder stillhet och värme, utan också utmaning, tjänst och sådant som är vetenskapligt oförklarligt. Som nådegåvorna. Och det är ju så coolt - att Gud har sådana gåvor till varendaste ett av sina barn! Kan man inte längta lite efter att se mer av det?

...skriver jag med en liten oro för att det ska vara rena grekiskan för dig som inte är hemma i pingstspråket... Men tänk dig, utifrån grundförutsättningen att Gud älskar varenda kotte, att han kan ge oss möjligheter att bota sjuka; få kunskap om saker som egentligen ligger bortom det vi kan veta, för att på så sätt kunna hjälpa andra i deras livssituation; tala direkt till Gud om det vi inte ens vet själva att vi behöver osv. Om man inte tycker att alltihop låter helläskigt och skrämmande, torde väl en gemenskap där det är verklighet vara tämligen lockande? En plats där man har världens chans att få stöd och själv få vara till stöd. Som sagt - det kan man (iallafall jag) längta efter att få se mer av.

Sedan var det fotboll, som vi hann till tack vare en viss framförhållning och planering i god tid. Jomen, ibland kan vi också! Matchen gick väl sådär, helt i enlighet hur det går för Sverige i sportsammanhang denna helg, men det är ändå roligt att se att killarna har utvecklats.

På hemvägen från fotbollen åkte vi och röstade, och barnen var med och fostrades förhoppningsvis till medborgare som känner sitt ansvar. Iallafall tyckte det att det var roligt att springa mellan båsen och se när jag och maken smög med valsedlarna för att den andra inte skulle se vad vi röstade på. Det var i och för sig helt i onödan, eftersom vi inte har så svårt att lista ut det efter snart 12 års äktenskap, men det hör liksom till på något vis.

Ikväll är maken på bio och ser en film jag är helt ointresserad av (Terminator), så jag har istället läst ur en av min barndoms favoritböcker för barnen (Tornet på Gebura), och sedan har jag snickrat ihop en platsansökan till ett jobb som jag faktiskt vill ha. Under våren har jag skickat ut platsansökningar till höger och vänster, men få till skolor jag vill jobba på. När jag nu hittade en annons som var intressant på riktigt, lade jag några minuter extra på ansökan dit. Det går ändå ganska snabbt, eftersom jag har sparat gamla ansökningar i datorn och bara behöver gå in och ändra detaljer så att ansökan passar det aktuella jobbet.

Om du är med mig ända hit, kan jag ju belöna dig med att inte ta upp min middagslur i detalj. Men man sover bra till P1, det gör man.

Liksom åtminstone ett par av er som läser min blogg är jag pastorsfru. Ni känner nog igen er i följande. 
Idag, dagen innan maken predikar, innebär pastorsfruskapet att jag får passa på att ta en stund vid datorn när han för en kort stund lämnar skrivandet, läsandet & tänkandet vid denna plats. Orsaken till att han flyttat sig är att han läser godnattsaga för barnen - vilket, också det beroende på arbetet, inte har varit möjligt för honom på några dagar. Jobbar man i ett sammanhang där de andra engagerade lägger sin fritid, är det ännasom svårt att undvika kvälls- och helgarbete. Åtminstone om man vill träffa dem man är anställd av och för, och det känns ju som en rätt viktig grej att göra... Så för den som sätter högt värde vid stillsamma hemmakvällar i familjens hägn är inte pastorsyrket att rekommendera. Å andra sidan är det inte fy skam med lediga måndagar och ett visst mått av flexibilitet, som t.ex. möjliggör lämning och hämtning av barnen i princip varje dag. En annan positiv liten detalj(?) är förstås att man får jobba med livets mest centrala frågor...  

Att vara pastorsfru har för mig kommit att betyda att jag samtidigt står mitt i "gröten" och ändå vid sidan av. Jag vet att det inte gäller för alla, men jag har inte kommit underfund med hur man får ihop småbarnstiden med att båda föräldrar har engagemang som sammanfaller tidsmässigt. Möjligen kan det vara en bekväm ursäkt, eftersom jag sällan lider av att stå just vid sidan av. Sidan av är, anser jag, en underskattad plats. 


Ta inte mina ord för absoluta sanningar, djupt genomtänkta. Redan innan jag publicerar detta funderar jag på ifall jag står för det. Det är snarare tankar från "toppen av mitt huvud" (för att vara svengelsk) och som jag misstänker att jag kommer få orsak att revidera. 

För övrigt är det banan&choklad-kaka som gäller ikväll.

Skulle någon få för sig att fråga "Hur är det?" idag, vet jag verkligen inte vad jag skulle svara. Eller, jo; förmodligen skulle det bli ett enkelt "Bra" eller ett lätt klagande "Det är mycket nu". Och båda två är sanna. 

En del dagar blir det mesta helt fel, från början till slut. Andra dagar flyter allt så löjligt bra, att man bara förundras. Vissa dagar börjar lågt men slutar högt, medan andra är en nedförsbacke. 
Den här dagen stämmer inte någon av de beskrivningarna. Den är ner, upp, hit, dit och mittemellan och allt annat huller om buller. Det är lite ansträngande att inte kunna hitta etiketten; förvirrande att inte veta vilket känsloläge som passar.
Exempel: Jag har fått rosor (bokstavligen) från min klass och sedan klagomål från samma håll. Jag har fått veta att det fungerar bra för mig på jobbet men att jag inte får fortsätta i höst. Jag ser fram emot min arbetslöshet - tänk att kanske rentav ha tid och ork för fönsterputsning och omplantering av krukväxter! - men inser förstås att det inte håller i längden.  Och så vidare.

Så, hur är det då?
Inte superoptimoptipoptipangfenomenaliskt, men inte så illa heller.

Känner att jag borde skriva en rad eller två på bloggen, men så fastnar jag i allt möjligt annat och ger mig inte tid till att tänka något som är värt att skrivas ner. Och då blir det så här. Tystnad, tystnad, tystnad, och sedan lite blaj.