Nästa vecka är det pingströrelsens årliga predikantvecka. Den får jag inte vara med på längre, det är ju bevars ett tag sedan jag var predikant, men maken däremot försvinner till Stockholm för några dagars ryggdunkningar, restaurangjaktspromenader, kollegiala samtal och annat uppbyggligt. Som gräsänka har jag en åsikt. Lyssna nu, alla i ledningsgruppen:

Det är ingen bra idé att ha predikantveckan i december! Faktiskt!

Det är få tider på året som det händer så mycket i både kyrkan och familjen, och det blir lite struligt att få ihop vardagen för oss kvarlämnade. Faktiskt. Att predikantveckan infaller i december har varit så självklart så länge, att jag inte kom på tanken att ifrågasätta det förrän det året när jag fick pallra mig upp innan gryningen, för att hinna med den timslånga snöskottningen innan jag väckte barnen och gjorde dem iordning för skolan. Men då insåg jag det med full kraft. PREDIKANTVECKAN BEHÖVER FLYTTAS! Oktober är en ganska stillsam månad, liksom november. Se det som ett förslag. De pastorer som passar på att köpa julklappar i Stockholm, ja, de kan ju bara känna sig tacksamma och välplanerade när de får det undanstökat i bättre tid.

I år löser vi logistiken genom att jag ber om ledigt för sexåringen så att jag kan ta ut en lite rest av föräldradagarna. Min arbetsgivare jublar inte precis, men barnen och jag tycker att det ska bli ganska skönt. Vi planerar att hinna med både utvecklingssamtal, tandläkarbesök, besök i barnens klasser samt pepparkaksbak under dessa dagar. Så ni kan andas ut för tillfället, kära ledningsgrupp, men slappna inte av helt. Det kan hända att vi som vill ha hjälp med julstök, terminsavslutningsaktiviteter och snöskottning organiserar oss...