Aftonbön är en god och fin tradition, tycker vi, och tillämpar den i vårt hem. Det är inte alltid den harmoniska stund som man lätt föreställer sig, men poängerna är å andra sidan fler än jag väntat mig. En stund att stilla sig, få ro inför natten och återfå rätt perspektiv på saker och ting - jajamensan, men också en stund att förmedla till syskon och föräldrar vad man bär med sig efter dagen. Saker som varit besvärliga i skolan, besvikelser, oväntade glädjeämnen, längtan, förväntan och oro. Inte sällan är bönen av den arten att man som förälder får en viss press på sig att bidra till bönesvar, alternativt får en liten näsknäpp - "jag vill att du hinner hjälpa mig med det där pysslet imorgon" var t.ex. en återkommande bön för ett tag sedan. Andra gånger blir det svårare att formulera böner som faktiskt känns relevanta. Det hände ikväll: "Jag vill att Harry Potter ska sluta bra." Jag har aldrig hört talas om att Gud har ändrat i färdigskrivna böcker, men *SPOILERVARNING* i det här fallet behöver Han ju inte det heller. Aftonbön för oss är småprat med Gud och familjen, i bästa fall i harmoni, men även de andra - vanliga - dagarna viktiga stunder.