Bok- och biblioteksmässan. Nu har jag äntligen varit där! Och det är verkligen stort, mycket och tämligen underbart. Med mig hem hade jag allt möjligt: reklam i olika utförande, tidningar, böcker, almanacka - och en burk. (Och lite annat.)


Det som är så bra med den här burken, är att den erbjuder förklaringar för de flesta dagar - de dagar när huset ser för gräsligt ut, såväl som de dagar när det är jag som inte håller måttet. Nu behöver jag bara en burk som förklarar de dagar när allting ser ut så att man vill titta bort...

September har fördelen framför juli
att morgnarna kommer så dags
att jag hinner vakna och uppleva dem.

Vet ni, nu mår jag inte illa på mornarna längre, och det känns inte heller som att jag varje dag tar ett kliv över kanten till ett stup. Tänk att tre veckors mera vana kan göra en sådan skillnad! Det är klart att jag fortfarande har en bit kvar till avslappnad och bekväm, men jag är på väg.

Någon gång under gymnasietiden insåg jag, att när jag väl håller på med det där jag oroat mig för, så klarar jag det faktiskt. Det kan ha varit när jag skulle skriva specialarbete som det gick upp för mig, att det bara gäller att ta tag i den ändan man begriper och kan hantera, och börja nysta där. Sedan löser den ena knuten efter den andra upp sig - metodiskt och odramatiskt. Det gäller uppsatser, föreläsningar, ommålning av rum, flyttningar och nästan allting, tror jag. Det är en skön insikt, som jag håller fast vid när jag dyker in i nya saker, och som fungerat denna gången också.

Men det är klart, jag försöker mig inte på riktigt allt heller - världsmästerskap i tyngdlyftning, husbygge eller att hålla ordning i alla skrubbar t.ex.

Så här sa jag: Jag är i första hand mamma, och i andra hand lärare.
För så vill jag ha det. Jag är förstås en hel del andra saker också, men när det ska prioriteras mellan dessa två roller, är ordningen solklar. Ända tills man får ett jobb på heltid som man just inte kan tacka nej till i dessa tider, inte ens med motiveringen att man faktiskt inte vill jobba heltid för att man faktiskt är mamma först och främst. Det stör mig att jag varken är hemma när barnen vaknar eller när de kommer hem från skolan. Det retar mig att behöva prata läxor nästan det första jag gör när vi träffas på eftermiddagen. Jag blir tokig på att jag inte ens har träffat sonens nya klassföreståndare eller sett hans nya klassrum än! (Just det ska dock åtgärdas på föräldramöte nästa vecka - äntligen!) När jag använder min tid som jag gör - är jag då verkligen mer mamma än lärare? Det är ju, som bekant, i praktiken som det visar sig vilken teori man verkligen lever efter, inte i orden...

Men - för det finns ett men, ja, t.o.m. två eller tre - barnen är faktiskt inte särskilt bekymrade! De lägger beslag på mig och min uppmärksamhet en stund när jag väl kommit hem, och verkar i övrigt vara rättså trygga i att jag och vi finns där för dem när det behövs. Kanske har jag benådats med av naturen trygga barn, eller är det ett resultat av att jag kunnat vara hemma så länge (med dagens mått mätt) med dem? Jag bekymrar mig alltså mer än dem.

Men nr 2. Vi är ju två. Jag är full av förundran och beundran för alla ensamstående föräldrar som får ihop sina och sina barns vardag!

Men nr 3. Kanske måste man inte välja mellan rollerna? Kanske kan man, med lite hjälp, faktiskt få ihop dem? Det är ju trots allt så, att även om jag som förälder är jätteviktig för mina barn, så är jag inte den enda viktiga personen i deras liv. Vi vill så gärna klara allt själva här i vår kultur, men ett myller av vuxna som älskar barnen är inte heller en så dum idé.

Så'nt kan man fundera på när barnen lagt sig. Fram till dess är det närvaro som gäller...

Hon som nyss lärt sig läsa, har ägnat ett par kvällar åt en bok från min barndom: Jag vill också gå i skolan (Astrid Lindgren, förstås). Om jag vore författare idag, skulle jag skriva en bok som hette Jag vill också gå i ide. Fatta - att bara vräka i sig fet mat och sedan sova igenom mörkrets och köldens tid, för att sedan vakna utvilad och slank mitt i kvittrande vår. Skulle man tvingas att bli ett djur, då låge allt björnen bra till. På andra plats kommer katten, insåg jag häromdagen när jag var ute i sensommarvärmen. I ett lätt ovårdat hörn av en trädgård, hade en katt lagt sig sådär avslappnat, hopkrullat på rygg som bara katter kan, och sov i solen. Jag, som var på väg hem från jobbet, kände att det kanske inte vore så tokigt med nattskift ändå. Att få det nödvändiga undanstökat när världen utanför ändå inte lockar, och sedan lägga sig i solen och bara njuta... Dessutom skulle det vara intressant att vara kattlikt nonchalant självsäker som omväxling.

Men det duger att vara jag med. Jag sover också en hel del.

Måhända finns det en eller annan mamma som känner igen sig i känslan jag har - att man alltför sällan gör saker i barnens takt, på deras villkor. Idag har jag försökt göra bot och bättring, genom att baka tillsammans med barnen. Var och en av dem fick välja sin favoritkaka, och sedan bakade jag den med dem. Eftersom de går i sin moders fotspår, blev det två kladdkakor, och (med viss påhejning av fadern) en dajmkaka. Fördelen med att göra på det viset, är att alla får göra allt - välja, hjälpa till och slicka skålar. Och dessutom får jag ägna mig åt ett av mina största intressen - kakor...

Maken gjorde dock en poäng av att läsa en TT-notis högt för mig i morse:

Farligaste fikakakan funnen.
Efter ingående studier har forskningsföretaget Mindlab International
äntligen kunnat klarlägga vilken kaka som är Storbritanniens farligaste,
rapporterar Londontidningen Telegraph. Och den allra värsta är
dubbelkexet med vaniljkräm. Omrkring 25 miljoner vuxna britter har
enligt rapporten skadats i kakrelaterade olyckor under fikaraster, och
minst 500 har tvingats uppsöka sjukhus. Hotbilden är inte sällan lömsk,
skriver Telegraph. Somliga har skållats av heta drycker då de doppat sin
kaka eller försökt fiska upp resterna av den ur koppen, andra har råkat
peta sig i ögat med bakverket eller ramlat av stolen då de sträckt sig efter
kakburken. Av de 15 riskabla kaktyper som Mindlab skärskådat hamnade
alltså vaniljkrämskakan i topp som den farligaste. Tvåa kom den vanliga
lilla rundkakan och tredjeplatsen intogs av en avlång, chokladtäckt
småkaka. (TT)


Observera att kladdkakan överhuvudtaget inte nämns. Än kan jag äta lugnt!

Bland sonens favoritläsvrår, finns en pall mitt i kundfloden på den lokala secondhand-butiken. Orsaken? Jo:

Det är babblet som gör att man har nå't att stänga ute,
och då är det lätt att fokusera.

Hm.

Jag gillar att bo så till, att jag plötsligt kan få se inte mindre än fyra älgar i trädgården: en tjur, en ko och två kalvar. Dessutom finns det i vårt hus ingen som stönar över att ha dem så nära men inte få skjuta dem, och det gör bara naturupplevelsen finare!

Varför dör inte skämt ut? Varför tvingas jag höra mina barn berätta vitsar som jag skrattat färdigt åt för 25 år sedan eller mer? (Typ: "Kom nu ketchup, så går vi!", "Allt gott kommer ifrån himmelen" och "I det mörka, mörka kistan låg en död prins...korv!")

Liksom jag i späd ålder, ägnar sig min dotter åt att konstruera egna festliga vitsar. Jag kommer dessvärre inte ihåg en enda av dem, men hon delar säkert frikostigt med sig när hon är vaken, och då kan ni få fröjdas. En annan variant av "skapande" är det som inträffade vid middagsbordet idag, när sonen påpekade att tomaten inte smakade något vidare, och jag konstaterade att det ju var en paprika. Strax regnade vitsar på temat:
"-Den här osten smakade inte gott. -Det är en banan." "-Den här julskinkan var äcklig. -Det är kanske för att det är en räka." osv osv.

Skillnaden mellan mig och mina barn, är att jag faktiskt var rolig. Eller vad sägs om den här:
En kannibal i skolmatsalen: Den här maten är ju inte mänsklig!
Och om man går in i ett mycket litet rum, kan man säga:
Man kan ju få cellskräck för mindre!
Det, mina vänner, är humor på hög nivå!

Eller? Kanske är det någon kosmisk rättvisa som gör att jag får lida precis som jag tvingat mina föräldrar, syskon och vänner att lida genom min dåliga humor...