Nyårsafton
Det drar ihop sig mot invakande av ett nytt år. Hoppas att det blir ett fint ett. Hör just nu på radion: "Herre, så har ännu ett år gott utan att jag blivit en så mycket bättre människa. ... Jag vill inte leva ett år till med dessa inre begränsningar." Det passar delvis, men jag är faktiskt ganska förväntansfull inför året som kommer. Skön känsla!
Och så vill jag, med slitna men från början väl valda ord, önska er ett
Gott Nytt År!
Tjurig
Krav och förväntningar. Tänk om man skulle kunna leva upp till allt som alla tycker att man borde leva upp till. Skulle det ens gå? Eller förresten, tänk om man kunde strunta i allt som alla tycker. Det finns de som är bra på det, men dit hör inte jag.
Så här ligger det till:
En del saker är jag bra på, och de ordnar sig ju. En del saker bara måste göras, och då gör jag det. En del saker är jag inte så bra på, men gör ändå. En del saker står jag helt handfallen inför, och då gör jag något annat istället. En del saker skulle jag visst klara av, men väljer bort ändå.
Livet rullar på i ganska hög fart, som ni väl vet, med familj, hem och jobb. Allt hinner jag inte. Ska man vara petig skulle jag kanske hinna allt om jag valde bort avkopplingen, men jag har svårt att tro att det är värt det. Förstås skulle jag kunna prioritera annorlunda, och ibland skulle det säkert bli bättre, men låt mig välja själv.
Aaah, känner mig som en obstinat tonåring.
Tantigt
Till nyår ska vi fira jul med svärmor, och eftersom vi i den här familjen har gjort det till en konst att vara ute i sista minuten, är inte klapparna färdigköpta inför detta. Som jag ändå behövde fara och handla - t.o.m. julmatsrester tar slut till sist - frågade jag lillan om hon ville följa med och kika efter något lämpligt till farmor. Icke. Här har farits tillräckligt de sista dagarna ansåg hon.
- Men du kan få köpa något från mig.
Det var ju rart... När jag undrade vad, svarade hon resolut "ett ljus". Mhm, och hur skulle det se ut då?
- Tantigt.
- ??
- Ja, alltså inte rosa eller så, utan grått eller någon sådär konstig röd färg som tanter tycker om.
- ??
- Tanter är nämligen från förr i tiden, förklarade hon tålmodigt.
Nej, julhets är inget hon ger mycket för, tjejen. Det blir dock inget tantgrått ljus till farmor, utan en mycket konstigare, klatchigare och modernare sak. Jag tror nog hon klarar av omställningen från forntid till nutid utan större problem...
Tillönskan
Sist jag försökte skriva la datorn av, och idag ska jag egentligen vara social, så jag skriver bara en liten tillönskan om en god fortsättning på julen!
Glutenfritt
Igår ville jag skriva ett surt och trött inlägg om det vedervärdiga med glutenintollerans, efter att ha bakat pepparkakor. Här går det till så att två av barnen hålls vid ett bord och det tredje barnet vid ett annat. Jag springer emellan och kavlar och assisterar. Varje gång jag ska hjälpa till med det glutenfria måste jag tvätta händerna, och redskap som ska användas på båda ställen måste diskas mellan gångerna. Maken kunde inte hjälpa till igår, och vi har rättså mycket kvar av julstöket, så jag ville inte skjuta upp det mer. Svettigt blev det. Den glutenfria degen är svårare att hantera än den vanliga, och i år hade jag dessutom överdoserat mjölet. Och när det hela till slut är färdigt är det glutenfria inte lika gott som det vanliga. Aldrig. Dottern klagar dock inte, hon är nöjd och tycker att det smakar bra, men det gör det ju inte. Inte lika. Så det ville jag skriva om igår.
Idag är jag mycket gladare, men när jag började skriva så kom alltihop ändå. Oftast går det på rutin, det där med glutenfritt, men ibland blir jag så fruktansvärt trött på det och tycker så synd om min tjej. Nästan allt det som jag tycker mest om att äta är sådant hon inte tål eller bara kan äta halvbra varianter av... Tur iallafall att hon har hittat så många glutenfria saker hon tycker om! Men om jag fick konstaterad glutenintollerans skulle jag nog börja äta godis igen. Choklad skulle möjligen kunna vara ett okej substitut för kladdkaka.
Pepparkakor
Pepparkakor är gott.
Alltså äter vi pepparkakor.
Om man tycker att pepparkakor är gott men inte vill äta pepparkakor är det inte heller något problem. Nästan vad som helst går nämligen att köpa med pepparkakssmak.
Ballerina Dammsugare
Kola Sandwich Fil
Till exempel. Man kan också köpa pepparkakshavrekakor, eller baka pepparkaksmuffins, pepparkakskladdkaka eller pepparkakscheesecake.
Förmodligen finns det väldigt många som inte håller med mig, men så här tycker jag:
Om jag är sugen på pepparkaka så äter jag pepparkaka. Inte ballerina, dammsugare, kola, sandwich, fil, havrekakor, muffins, kladdkaka eller cheesecake. Framför allt inte dammsugare (den var nämligen inte alls god, maken köpte) eller kola (men det är mest för att jag inte äter godis). Muffins och cheesecake är faktiskt ganska gott, men ändå. Pepparkaka naturell dög åt mormor och duger fint åt mig!
Förhoppningsvis blir det förresten pepparkaksbak här imorgon, till slut. Jag ska bara omvandla mormors recept till en mer lagom mängd först. Hur kommer det sig att alla mina gamla släktrecept är på sisådär 500 pepparkakor? Åt man inget annat till jul? Kanske använde man det redan då som smaksättning på allting. Pepparkaksrisalamalta och pepparkakskompott till mellandagarna, och sedan i gröten och ströbrödet. Vad vet jag?
Honungsjakt
Denna dag har jag försökt vårda ett möjligen sjukt men ändock ytterst piggt barn och samtidigt läsa om satsdelar (de har bytt namn sedan jag gick i skolan). Datorspel, Pippi-CD och skumbad fungerade ett tag, men jag har allt fått spela Bamses honungsjakt, fika och beskåda nalle-restaurang också. Och det är väl som det ska, att man får lite extra föräldratid när man är liten och sjuk. Hoppas att något om predikativ och omständighetsadverbial har fastnat i den ömma moderns huvud ändå.
Presenter
Till er som undrar varför mina födelsedagsburkar inte finns att beskåda ännu: De är däruppe, men kameran och jag är härnere. Burkarna är så fina, så fina, men lättjan ack så svårbesegrad.
I år önskade jag inga presenter av firarna, utan istället hjälp med kakorna. Det resulterade i att jag hade elva sorters kakor och tre sorters vetebröd till födelsedagsfikat. Mmmm. Jag kan inte minnas att någon sort smakade illa heller. Ja, och en och annan hade ju påpassligt stoppat ner kakorna i burkar också - det är de burkarna som står däruppe.
Den verkliga överraskningen på årets födelsedag, var dock barnens presenter. Det var nämligen alldeles normala presenter, inte alls av den sort som vi börjat vänja oss vid. Ett tag fick vi i regel det första barnen fått syn på i den första affär de gått in i (för att överdriva en smula). På senare tid har det mera lutat åt saker som i givarens ögon är oändligt vackra eller hejdlöst komiska, dock alltmer utvalt efter mottagaren. I år verkar mottagarens (mina) intresse och smak ha varit det mest vägledande. Det är roligt, förstås, men det var egentligen inte mindre roligt att få de allra märkligaste ting, utvalda enligt mystiska men kärleksfulla principer.
Burk 46
Bortskämd är jag, för jag har fått en paketkalender i år. I sängkammaren hänger en lång rad paket som är mina, och trots att deras innehåll avslöjar att kalendersammansättaren känner mig väl, är det långt ifrån förutsägbart. Kan det blir bättre?
För ett par dagar sedan fick jag en söt ta-med-burk; perfekt att ha i handväskan med Extra-tuggummin i. Som sagt, bortskämd är jag!
Burk 45
Julmarknadslotterier där man kan vinna en burk tycker jag om! Särskilt fint blir det om det står NÖFF på burken. Så småningom ska det bli hembakta pepparkakor i den, men eftersom vi inte har hunnit dit riktigt än, innehåller den istället pepparkaksmuffins med äppeltärningar. Det fungerar också.
Förvarning
Förresten har jag en hel radda burkar som väntar på bloggning - en gammal fin en som jag fick av mamma häromsistens, en jag vann i ett lotteri, en jag fick idag i min alldeles egna adventskalender, en liten en som jag köpte fylld med ganska tråkiga kakor och så de där som jag har haft länge men inte hunnit till än. "Ska bara" fotografera lite först, och det är jag inte alls sugen på just nu.
Polish
Tvätta fönstren är vad jag borde, men när jag nu lyckades hitta på undanflykter hela sommaren ska jag nog klara även vintern utan att få det gjort. För att ändå få lite mera vardagsblänk, har jag rotat fram min gamla flaska med möbelpolish och gett soffbordet en omgång.
Vårt soffbord köpte vi på second hand, maken och jag, när vi satte bo för tretton år sedan. Det var välanvänt redan då, och genom att regelbundet sätta muggar och glas på bordet och glömma att torka bort märkena efteråt, har vi bättrat på patinan. (Det finns, tror jag, ett namn på sådana där ringar, men jag kan för mitt liv inte dra mig till minnes vad, så ikväll tänker jag på dem som mugg-tatueringar.)
Hursomhelst luktar här någon slags blandning av citron och lack, och bordet glänser i all sin slitenhet. Och möbelpolish, ser ni, verkar man kunna spara hur länge som helst. Jag tror att jag mamma donerade flaskan till mig när jag flyttade hemifrån (-95), och den var inte ny då heller.
Skönt med grejer som håller, som polish och soffbord. Soffan vi köpte samtidigt med bordet fick vi köra till tippen efter några år. Stoppningen började sticka fram och fastän soffan var grönblommig och hade volang i nederkant, kändes den lite pinsam att sätta gäster i. Men det gjorde ont i hjärtat att se den malas sönder! Sonen (som var en plutt då) grät, och det hade sannerligen jag också lust att göra. Det är tveksamt om en liknande procedur med bordet skulle framkalla samma känslor, men nu skimrar det iallafall i nypolerad härlighet.
Protest
Men hallå, man måste ju ha mer än en dag på sig mellan julavslutningen och julafton! Jag brukar ha massor kvar att göra de sista dagarna, och nu är de bara en. Hjälp! Betyder det här att jag måste bli planerad och disciplinerad? Det kan aldrig gå väl!
