Glutenfritt

Igår ville jag skriva ett surt och trött inlägg om det vedervärdiga med glutenintollerans, efter att ha bakat pepparkakor. Här går det till så att två av barnen hålls vid ett bord och det tredje barnet vid ett annat. Jag springer emellan och kavlar och assisterar. Varje gång jag ska hjälpa till med det glutenfria måste jag tvätta händerna, och redskap som ska användas på båda ställen måste diskas mellan gångerna. Maken kunde inte hjälpa till igår, och vi har rättså mycket kvar av julstöket, så jag ville inte skjuta upp det mer. Svettigt blev det. Den glutenfria degen är svårare att hantera än den vanliga, och i år hade jag dessutom överdoserat mjölet. Och när det hela till slut är färdigt är det glutenfria inte lika gott som det vanliga. Aldrig. Dottern klagar dock inte, hon är nöjd och tycker att det smakar bra, men det gör det ju inte. Inte lika. Så det ville jag skriva om igår.

Idag är jag mycket gladare, men när jag började skriva så kom alltihop ändå. Oftast går det på rutin, det där med glutenfritt, men ibland blir jag så fruktansvärt trött på det och tycker så synd om min tjej. Nästan allt det som jag tycker mest om att äta är sådant hon inte tål eller bara kan äta halvbra varianter av... Tur iallafall att hon har hittat så många glutenfria saker hon tycker om! Men om jag fick konstaterad glutenintollerans  skulle jag nog börja äta godis igen. Choklad skulle möjligen kunna vara ett okej substitut för kladdkaka.

Kommentarer
Postat av: mozter



Det finns inte någon kroppens egen mekanism som gör att man faktiskt tycker det man tål är godare än det man inte tål?? Eller att det åtminstone uppstår en sån "betingning" med tiden? Eller är det bra ett önsketänk??

2010-12-20 @ 21:33:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0