Sicken vinter vi har! Den beter sig, mot all vana, precis som vintrar schablonmässigt anses göra: Regn hela november, och sedan oavbruten kyla och snö. Igår tog vi en promenad på sjön, som väl kan antas ha ett rejält lager is efter två månader av minusgrader.


Vi lät bli att dyka för säkerhets skull,


men simningen gick bra. Alla höll sig uppe.


Det är något visst med vidden...


...även om det blir lite tröttsamt att pulsa i den djupa snön.

Jag har precis läst om Kärlek som befriar av Francine Rivers, och jag blev lika fast som första gången. Story: Man gifter sig med kvinna som såldes till prostitution som 8-åring, och som har lika många självförsvarsmekanismer som djupa sår. Historien är en parallell till den i Hoseas bok i Bibeln. Om kärlek, lydnad, tålamod, frustration, helande och Gud. Rekommenderas!

Maken har läst Jag stred för Arafat av Tass Saada, och verkade lika inne i den som jag i ovannämnda bok, så jag tror att det blir nästa bok jag tar mig an. Författaren lär vara inbokad på sommarens Oasmöte (som går av stapeln i Borås), och han har förmodligen en hel del intressant att berätta - tror jag innan jag läst boken iallafall...

 

Det är så skönt att ha tid med skönlitteratur! När jag pluggade vågade jag inte riktigt börja på tjocka böcker, för jag har klara svårigheter med att lägga undan en roman och istället ta upp kurslitteraturen på kvällarna. Så jag njuter nu när jag kan!

Syster påpekade att det inte finns några kakor alls i bloggens nuvarande utseende. Så sant, så sant. Lite förnöjande omväxling, tänkte jag, men för den som känner sig otrygg vill jag dela en bild. Den finns som t-shirt, och jag tycker att det är helt oproportionerligt roligt, men eftersom jag är lite mesig och dessutom inte använder t-shirts (de värmer knappt alls) har jag inte införskaffat någon.

 

...jomen, lite roligt var det väl?
Eller?

Men det förstår ni ju, att fromma jag inte kan gå runt med ett behornat monster som försöker locka folk till den mörka sidan - inte ens fast monstret är gulligt och bjuder på kakor. Istället skrattar jag lite förskräckt i smyg, och visar den på bloggen som nästan ingen läser ändå... Å andra sidan skulle samma t-shirt, fast med Jesus och good istället för monster och dark, nog vara mer absurd. "Kom och bli fri från skulden du bär på - du får ett par kakor på köpet!" Kanske gör kyrkan så emellanåt; lockar med bagateller istället för det verkligt häftiga. Det tål att tänka på. Jag kanske borde köpa t-shirten ändå (det är ju faktiskt sommar och varmt då och då), som en påminnelse om vad som är viktigt - som en lite rolig och udda variant av WWJD-armbanden ungefär. 


(Inte så att kakor är precis oviktiga. Det beror lite på vad man jämför med.)

År efter år har jag ägnat mig åt ettårsaktiviteter. Såhär: ett år bibelskola, ett år församlingsanställning, ett år studier, ett år arbetslös, ett år studier, ett OCH ETT HALVT! år helt mammaledighet, ett år mammaledighet/studier, (och några år till när det skiftade mellan mammaledighet, mammaledighet/studier och studier), och nu: ett års läraranställning. Med andra ord: Sedan jag tog studenten - och det är några år sedan vid det här laget - har jag varit en sysselsättningens hoppjerka. Dessutom har jag sällan vetat i god tid vad som väntar härnäst. (Undantagen är mammaledigheterna; dem har jag anat mig till i förväg.)

Nåväl. I morgon kan en förändringsprocess påbörjas. Jag har ett Samtal Om Framtiden med chefen. Detta kan leda till två nya ting: 1. Jag sysslar med samma sak flera år i rad, och 2. jag vet vad jag ska göra mer än ett år i förväg. Å andra sidan kan Samtalet mynna ut i att mitt liv fortsätter som de senaste femton åren: kapitelavslut och nytt projekt vid terminsslutet. Jag vet inte vilket som är mest skrämmande.

Filmen The Fighting Temptations har inte den mest fängslande handlingen, men musiken... Riktig sydstatsgospel, som får mig att rysa och ögonen att närapå tåras. Det är inte bara Beyoncé som är fantastisk, det är alla tillsammans - och så texterna. I ain't good enough, but He still loves me! Kanske inte modernt, men sant!

Ett smakprov:

En mig närstående man påpekade inte helt försynt, att kombinationen hypokondri - läkarskräck inte är den bästa. Undrar varför han sa det till mig?



Tänk vad mycket otäckt vi har i kroppen. Bara säg det högt:
Struphuvud.
Nedre hålven.
Knäled.
Uschiannamej! Tur att magvärken jag hade i morse gick över av sig själv, utan vare sig dödsfall eller akut operation.

Att gå på sta'n i sin egen takt utan tid att passa - det tycker jag om! Jag väljer vart jag går, när jag går dit, hur länge jag stannar där, vad som är värt att titta på, hur länge jag vill vela över vad som eventuellt ska inhandlas, när det är dags för något att äta och vad som ska ätas... Det händer inte alltför ofta, så jag njuter desto mer när vi hittar en så'n dag åt mig. Som idag. Till exempel köpte jag inte en burk på Indiska, fastän den var på rea, utan istället valde jag en prickig kanna. Hade jag haft sällskap, hade jag kunnat få för mig att jag varit tvungen att vårda min image och köpt burken, fastän man varken kan ha saft eller vaniljsås i den. Antagligen hade jag också köpt den där mysiga, stickade ylleväskan på Emmaus, som inte alls uppfyllde de kriterier jag satt upp för handväskan jag behöver - antingen för att mitt sällskap skulle uppmuntrat mig till det, alternativt inte gett mig tid att fundera noga på saken (beroende på sällskapet). Dessutom kunde sällskapet ha sagt åt mig att en grå tröja faktiskt inte är särskilt klatchigt, än mindre två grå tröjor, och då skulle jag förmodligen ha fogat mig och kommit hem utan, fast jag är nöjd med mina oklatchiga tröjor. Så trots att det skulle vara käckt att ha ett smakråd med sig - ett trevligt ett, med blick för vad som passar mig - så gillar jag att strosa allena.  

Det händer grejer, serni. Träffar folk, går på årsmöte, börjar jobba, skottar snö, väntar på rörmokaren... Det sistnämnda är lite som att vänta på Godot. Han kommer just inte. Kan ha tröttnat på oss efter de två första besöken. Kanske tycker vi är kinkiga som vill ha både kallt och varmt vatten i alla kranar och kunna spola på alla toaletter. Det är möjligt.

Kallt är det, som ni som bor i Sverige förmodligen har noterat. Idag gnistrade och glittrade inte bara snön, utan självaste luften. Eller, förresten, ska man vara petig så var gnistret nog snökorn som virvlade som damm (vacker liknelse, inte sant?) i luften och reflekterade solstrålarna - men det såg ut som att luften var glittrig. Inte så pjåkigt, faktiskt. Men längtar till sommaren gör jag likafullt. Den där tiden när jag inte har dubbla linnen och dubbla långtröjor för att hålla mig varm. När vinden är ljummen och snäll. När världen har andra färger än blott vitt och blått. När man känner naturen dofta. Minns ni?

För er som ängsligt undrar: idag kom vi upp en hel timma tidigare! Det var på intet sätt min förtjänst, men jag kunde ju inte gärna neka till att kliva ur sängen när maken dukat fram frukost till hela familjen. Möjligen kan jag ta åt mig en liten gnutta ära, eftersom jag inte gick och la mig igen när jag ätit färdigt...

Det är svårt att gå upp på morgonen när man egentligen inte behöver, utan bara borde för att vända dygnet rätt inför lovets slut. Vi satsar hårt, men lyckades ändå inte äta frukost förrän 10 idag. 10. Om en vecka innebär den tiden att jag hunnit ha både lektion och kaffepaus. Och hunnit ta mig till jobbet etc, och alltså varit vaken i sisådär 4,5 timma. Gissa om jag ser fram emot det... eller inte...

Året som nyss tog slut summeras för min del i två punkter:

1. Återhämtning. Vi är inte riktigt färdiga med den biten än, men om året dessförinnan var en nedåtgående spiraltrappa med en duns i golvet i december, så hankar vi oss iallafall uppåt nu. Jag måste dock erkänna att jag fortfarande, ett år senare, tycker att en månads (delvis obetald) sjukskrivning är snålt tilltaget med tanke på de fysiska och psykiska stressyttringar som var en realitet för maken. I praktiken innebär den korta viloperioden att återhämtningen ska ske samtidigt som jobbet ska skötas - inte undra på att det tar tid.

2. Jobb. Jag är nu en yrkesarbetande kvinna, med allt vad det innebär. Om någon frågar, brukar jag svara lite förenklat men sanningsenligt: Jag gillar mitt jobb, men jag vill egentligen inte jobba heltid. Att jag inte vill arbeta heltid har inte så mycket med arbetet att göra, som med livet för övrigt. Jag har svårt att hinna och orka med det jag tycker är viktigt, helt enkelt.

Så var mitt år, i kort summering. Jag skulle kunna lägga till två punkter som också är speciella för i år, men som av olika orsaker inte är lika signifikativa. Den första är operationer. Tre nära släktingar har genomgått olika operationer, och det tycker jag är jobbigt. Dock har det inte direkt påverkat mitt vardagsliv, och därför blev det ingen punkt. Den andra är inte av sammma dignitet, och punkteras därför inte. Jag har börjat blogga. Det är ganska roligt, och det är också lite spännande att se hur man värderar det som händer ur ett bloggperspektiv. "Kan det här bli ett roligt/intressant inlägg?" är frågan som finns i bakhuvudet i löjligt många situationer. Det mesta blir inte det. Men det här blev ett.

Gott nytt år!